Paradise for hippies!

 
 
 
Här vaknade vi upp nästa morgon! Så här såg hotellet uppenbarligen ut (en del av det). Inte vidare lyxigt om jag ska vara ärlig, men större än vi trodde att det var när vi befann oss i den nattsvarta skogen.
 
K och S var inte övertygade om detta hotell. Inte jag heller. Men fördelen med det var att det låg helt vid havet, med en fantastisk utsikt och mysiga strandvägar utmed hela stranden. Där stod indierna uppradade med sina inbjudande kläd- och juvelstånd för att snärja oss turister.
 
 
 
(S äter restaurangmat och njuter av utsikten.)
 
Vi träffade så många lustiga människor när vi strosade runt där på stranden. K fick kontakt med en konstnär från Holland som var här för att måla av nakna människor. Jag fick agera mannekäng och bli fotad av en dam som ville sälja sina kjolar. Etc.
 
(I en av klädbutikerna stod denna unga skönhet och sålde kläder. Arbetsskadad som jag är tänkte jag direkt: "Ånej, hon kommer bli kidnappad och traffickerad." :( Hoppas verkligen att hon har det bra och fortfarande är i trygga händer hos ansvarsfulla föräldrar och släktingar.)
 
Utmed havsstränderna fanns en handfull tatueringssalonger som K tyckte såg frestande ut. Kanske inte själva salongerna, men priset! Med några halvtimmars övervägande bestämde hon sig hals över huvudet för att fixa några små finger-tatueringar på någon av salongerna. Inget avancerat. Bara några sträck sådär... Det borde Indierna klara av, även om de kanske inte var så välutbildade inom tatueringskonsten.
 
Just denna dag var bara en salong öppen. Där jobbade två bröder i 20-års åldern som verkade ha tveksam koll på sitt yrke. Men priset avgjorde ändå saken... ;) K bestämde sig för att ge dem en chans. (Jag tror de tog någon 20-lapp för jobbet...)
 
(Ej samma tatueringssalong som på bilden, den vi hittade var betydligt mer primitiv än så här.)

Medan K togs om hand av den äldre brorsan satt jag i rummet intill och pratade med den yngre. Han bodde egentligen inte här, berättade han, utan de kom från en fattig del i norra Indien och befann sig bara här nere om somrarna för att samla ihop pengar till vintern. Han berättade att hans största dröm var att bli rockstjärna. Kändis. Han hade en trägitarr hemma.
 
Jag kan inte så mycket om droger, jag. Men tillräckligt för att veta när jag ser det framför mig! Och det gjorde vi inne i denna salongen, kan jag lova! Båda bröderna hade både det ena och det andra på sina arbetsbord och både jag och K lade märke till pulverspåren i träbordsfårorna. Men det var inget konstigt, visade det sig. Bröderna förklarade att här nere i Kerala rökte minsann var och varannan människa på. Värsta hippie-paradiset!!! Det var bara att säga till om vi ville ha en lina, erbjöd de generöst. Men det ville vi bestämt inte. Vi tackade artigt och gick.

Och K var väl kanske inte suuuuupernöjd med sitt tatueringsresultat heller...
 
(Någonstans där under dagen tvingade en strålande glad barngrupp mig att fota dem. "Take picture, take picture!")
 
Vi hamnade på en strand någonstans. Havet var stort, fenomenalt, läskigt - för en badkruka som mig -  och brutalt. Utan betänklighet rusade K och S ner i vattnet (Med kläderna på naturligtvis! Det var långt ifrån ett tillräckligt turistigt stället för att bikini skulle passa sig.) Jag följde tveksamt efter... Tog ett snabbdopp och skyndade mig upp igen. Det var visserligen helt fantastiskt skönt att känna de stora, mäktiga vågorna skölja över oss. (Första gången vi fick chansen att bada på hela resan!) Men jag tyckte ändå att de var lite vääääl häftiga... Vågorna...
 
 
 
 
Märkligt nog var det inga andra än vi som vågade oss ner i vattnet... Indierna stod stadigt med både fötterna på stranden och ville inte ta ett steg närmare vågorna.
 
 
Plötsligt dök en snubbe med visselpipa upp. Han blåste hattarna av hela bad-publiken (bildligt talat) och skrek åt oss i vattnet att vi inte fick bada där. Att vi åtminstone skulle hålla oss närmare stranden. Han pekade frenetiskt på en skylt som var placerad mitt på stranden och förklarade att det fanns farliga underströmmar i detta vatten.
 
Så klart. Hur kunde vi tro att vi någonsin skulle hamna någonstans där inte något är direkt farligt???
Hur kunde vi inbillat oss att vi skulle kunna agera turister? Sola och bada och bara slappna av? Nej. Även här i Kerala fick man minsann vara på sin vakt.
 
Lite tröttsamt, kunde jag tycka sådär efteråt. Jag hade verkligen sett fram emot att få en vilopaus från det där vakandet.
 
 
Men besöket på stranden visade sig inte vara helt bortkastat ändå. Här i sanden hade nämligen en flock rara hundar tagit sin tillflykt, för att sova och gotta sig i värmen (för det VAR varmt även om det inte ser ut så på bilderna!).
 
Hundtokig som jag är fick jag kontakt med flera av dem! Vi hälsade och kommunicerade med varandra, på tryggt avstånd (Jag brukade använda olika material som förlängd arm för att kunna klappa och gosa med dem utan att behöva ha direkt pälskontakt. Man kan inte lita på vilka sjukdomar dessa stackare bär runt på.)
 
 
Var och varannan hund var ärrad och såriga i sina pälsar. Uppenbart hade de säkert var och en fått sin beskärda del kok stryk av lokalbefolkningen, när de vågat sig för nära ett doftande matstånd. Säkert hade de även slagits med varandra, när något nyerövrat byte måste försvaras. Gatuhundslivet är tufft. Inget snack om saken! En av hundarna hade ett stort hål i örat och en annan ett öppet köttsår i halsen. Några blödde från sina bakdelar.
 
Jag ville ta dem allihop i min famn och varsamt smuggla med dem hem till Sverige. :(
 
(Inte min bild. Vårt tåg var inte riiiiiktigt så här fullsmockat! :D Men i övrigt avspeglar detta indiens kommunaltrafik rätt så bra.)
 
Vi bestämde oss denna kväll för att inte stanna längre, utan resa vidare till ett mer turistvänligt ställe. Vi ville verkligen hitta och uppleva det där ultimata paradiset åtminstone EN gång under hela Indienbesöket!
 
Så vi bokade en tågbiljett och åkte tidigt nästa morgon.
 
(Jag och vovven tittar kärleksfullt varandra i ögonen!)
 
På tal om hundar! När vi satt där på tågstationen och väntade på vårt tåg, som om jag minns rätt var rätt duktigt försenat (Några timmar. Så klart! Hallå!! Indien!! ;)), fick vi sällskap av en alldeles särskilt rar vovve. Som fångade våra hjärtan. Han tycktes på något vis ha bestämt sig för att bli "buddy" med oss - bli vår personliga vakt och beskyddare, för han lade sig framför våra fötter och vägrade flytta sig därifrån under hela den långa tiden vi satt där. Han morrade och visade tänderna så fort några människor gick förbi (i första hand mot män) eller närmade sig oss. Tveksamt beteende, egentligen, men vi tolkade det i vårt enfald som en komplimang! Han gillade oss och ville ha oss för sig själv.
 
 
Visst. Det må hända att det var så att han gillade oss och kände någon slags trygghet hos oss, eftersom han bara agerade ut mot de andra människorna och inte mot oss. Men hela sanningen var det förstås inte.
 
Och jag förstod ju det...
 
 
Han hade svårt att tugga ordentligt när vi matade honom. Han hulkade runt maten i munnen, tappade ut den, spottade ut den, tuggade i sig den igen, hulkade upp den och började om... Han verkade yr, förvirrad och disorienterad. Nervös. Han betedde sig oberäknerligt och gjorde oprovocerade anfall mot människor som gick förbi. Han andades häftigt, flämtade med öppen mun, hade svårt att stänga munnen och svälja, lät som om han höll på att kvävas ibland och tuggade häftigt fradga.
 
(Ni kan se hur han tuggar fradga här... Jag dokumenterade naturligtvis alla hans symptom för att kunna lista ut sjukdomen efteråt. Inte bara intressant att veta utan också viktigt att ha koll på sånt här om man är hundkär!)
 
Han var uppenbart sjuk. Väldigt sjuk. Men vad för sjukdom kunde jag inte komma fram till... Inte då. Så här i efterhand har jag läst på, researchat symptomerna och insett det självklara. Det jag befarade redan där och då...

"Paralytic Phase

The third and final phase of infection usually lasts for 2 to 4 days. Initial symptoms include the following:

  • Appearance of choking
  • Dropping of the lower jaw (in dogs)
  • Inability to swallow, leading to drooling and foaming of saliva (i.e., "foaming at the mouth")
  • Paralysis of jaw, throat, and chewing muscles 

Paralysis then spreads to other parts of the body, the animal becomes depressed,
rapidly enters a coma and dies."

 
Han hade RABIES! Han var i det sista, mest avancerade stadiet av rabies och dog troligtvis bara några timmar eller högst något dygn efter att vi mött honom. Stackars vovven!!
 
(För de som är lika vetgiriga som jag kan man hitta mer information om rabies hos hundar HÄR! Detta är en av de farligaste sjukdomarna en människa kan smittas av. 100% dödlig.)