Ny blogg på intågande!
Jag kan se att jag fortfarande får dagliga besökare här trots att bloggen har legat i vila i åtminstone ett år (vilket är väldigt skojigt!!), så jag vill bara berätta att en ny blogg är på ingång! Den kommer vara lite mer väluppdaterad och hålla en högre kvalitativ nivå. :) Samt dock vara lite mer nischad också. (Denna kommer fortfarande finnas kvar som en mer personlig ventil.)
Återkommer med mer info när den är redo att öppnas...
Paradise for hippies!
K och S var inte övertygade om detta hotell. Inte jag heller. Men fördelen med det var att det låg helt vid havet, med en fantastisk utsikt och mysiga strandvägar utmed hela stranden. Där stod indierna uppradade med sina inbjudande kläd- och juvelstånd för att snärja oss turister.
(S äter restaurangmat och njuter av utsikten.)
Vi träffade så många lustiga människor när vi strosade runt där på stranden. K fick kontakt med en konstnär från Holland som var här för att måla av nakna människor. Jag fick agera mannekäng och bli fotad av en dam som ville sälja sina kjolar. Etc.
(I en av klädbutikerna stod denna unga skönhet och sålde kläder. Arbetsskadad som jag är tänkte jag direkt: "Ånej, hon kommer bli kidnappad och traffickerad." :( Hoppas verkligen att hon har det bra och fortfarande är i trygga händer hos ansvarsfulla föräldrar och släktingar.)
Utmed havsstränderna fanns en handfull tatueringssalonger som K tyckte såg frestande ut. Kanske inte själva salongerna, men priset! Med några halvtimmars övervägande bestämde hon sig hals över huvudet för att fixa några små finger-tatueringar på någon av salongerna. Inget avancerat. Bara några sträck sådär... Det borde Indierna klara av, även om de kanske inte var så välutbildade inom tatueringskonsten.
Just denna dag var bara en salong öppen. Där jobbade två bröder i 20-års åldern som verkade ha tveksam koll på sitt yrke. Men priset avgjorde ändå saken... ;) K bestämde sig för att ge dem en chans. (Jag tror de tog någon 20-lapp för jobbet...)
(Ej samma tatueringssalong som på bilden, den vi hittade var betydligt mer primitiv än så här.)
Medan K togs om hand av den äldre brorsan satt jag i rummet intill och pratade med den yngre. Han bodde egentligen inte här, berättade han, utan de kom från en fattig del i norra Indien och befann sig bara här nere om somrarna för att samla ihop pengar till vintern. Han berättade att hans största dröm var att bli rockstjärna. Kändis. Han hade en trägitarr hemma.
Jag kan inte så mycket om droger, jag. Men tillräckligt för att veta när jag ser det framför mig! Och det gjorde vi inne i denna salongen, kan jag lova! Båda bröderna hade både det ena och det andra på sina arbetsbord och både jag och K lade märke till pulverspåren i träbordsfårorna. Men det var inget konstigt, visade det sig. Bröderna förklarade att här nere i Kerala rökte minsann var och varannan människa på. Värsta hippie-paradiset!!! Det var bara att säga till om vi ville ha en lina, erbjöd de generöst. Men det ville vi bestämt inte. Vi tackade artigt och gick.
Och K var väl kanske inte suuuuupernöjd med sitt tatueringsresultat heller...
Och K var väl kanske inte suuuuupernöjd med sitt tatueringsresultat heller...
(Någonstans där under dagen tvingade en strålande glad barngrupp mig att fota dem. "Take picture, take picture!")
Vi hamnade på en strand någonstans. Havet var stort, fenomenalt, läskigt - för en badkruka som mig - och brutalt. Utan betänklighet rusade K och S ner i vattnet (Med kläderna på naturligtvis! Det var långt ifrån ett tillräckligt turistigt stället för att bikini skulle passa sig.) Jag följde tveksamt efter... Tog ett snabbdopp och skyndade mig upp igen. Det var visserligen helt fantastiskt skönt att känna de stora, mäktiga vågorna skölja över oss. (Första gången vi fick chansen att bada på hela resan!) Men jag tyckte ändå att de var lite vääääl häftiga... Vågorna...
Märkligt nog var det inga andra än vi som vågade oss ner i vattnet... Indierna stod stadigt med både fötterna på stranden och ville inte ta ett steg närmare vågorna.
Plötsligt dök en snubbe med visselpipa upp. Han blåste hattarna av hela bad-publiken (bildligt talat) och skrek åt oss i vattnet att vi inte fick bada där. Att vi åtminstone skulle hålla oss närmare stranden. Han pekade frenetiskt på en skylt som var placerad mitt på stranden och förklarade att det fanns farliga underströmmar i detta vatten.
Så klart. Hur kunde vi tro att vi någonsin skulle hamna någonstans där inte något är direkt farligt???
Hur kunde vi inbillat oss att vi skulle kunna agera turister? Sola och bada och bara slappna av? Nej. Även här i Kerala fick man minsann vara på sin vakt.
Lite tröttsamt, kunde jag tycka sådär efteråt. Jag hade verkligen sett fram emot att få en vilopaus från det där vakandet.
Men besöket på stranden visade sig inte vara helt bortkastat ändå. Här i sanden hade nämligen en flock rara hundar tagit sin tillflykt, för att sova och gotta sig i värmen (för det VAR varmt även om det inte ser ut så på bilderna!).
Hundtokig som jag är fick jag kontakt med flera av dem! Vi hälsade och kommunicerade med varandra, på tryggt avstånd (Jag brukade använda olika material som förlängd arm för att kunna klappa och gosa med dem utan att behöva ha direkt pälskontakt. Man kan inte lita på vilka sjukdomar dessa stackare bär runt på.)
Var och varannan hund var ärrad och såriga i sina pälsar. Uppenbart hade de säkert var och en fått sin beskärda del kok stryk av lokalbefolkningen, när de vågat sig för nära ett doftande matstånd. Säkert hade de även slagits med varandra, när något nyerövrat byte måste försvaras. Gatuhundslivet är tufft. Inget snack om saken! En av hundarna hade ett stort hål i örat och en annan ett öppet köttsår i halsen. Några blödde från sina bakdelar.
Jag ville ta dem allihop i min famn och varsamt smuggla med dem hem till Sverige. :(
(Inte min bild. Vårt tåg var inte riiiiiktigt så här fullsmockat! :D Men i övrigt avspeglar detta indiens kommunaltrafik rätt så bra.)
Vi bestämde oss denna kväll för att inte stanna längre, utan resa vidare till ett mer turistvänligt ställe. Vi ville verkligen hitta och uppleva det där ultimata paradiset åtminstone EN gång under hela Indienbesöket!
Så vi bokade en tågbiljett och åkte tidigt nästa morgon.
(Jag och vovven tittar kärleksfullt varandra i ögonen!)
På tal om hundar! När vi satt där på tågstationen och väntade på vårt tåg, som om jag minns rätt var rätt duktigt försenat (Några timmar. Så klart! Hallå!! Indien!! ;)), fick vi sällskap av en alldeles särskilt rar vovve. Som fångade våra hjärtan. Han tycktes på något vis ha bestämt sig för att bli "buddy" med oss - bli vår personliga vakt och beskyddare, för han lade sig framför våra fötter och vägrade flytta sig därifrån under hela den långa tiden vi satt där. Han morrade och visade tänderna så fort några människor gick förbi (i första hand mot män) eller närmade sig oss. Tveksamt beteende, egentligen, men vi tolkade det i vårt enfald som en komplimang! Han gillade oss och ville ha oss för sig själv.
Visst. Det må hända att det var så att han gillade oss och kände någon slags trygghet hos oss, eftersom han bara agerade ut mot de andra människorna och inte mot oss. Men hela sanningen var det förstås inte.
Och jag förstod ju det...
Han hade svårt att tugga ordentligt när vi matade honom. Han hulkade runt maten i munnen, tappade ut den, spottade ut den, tuggade i sig den igen, hulkade upp den och började om... Han verkade yr, förvirrad och disorienterad. Nervös. Han betedde sig oberäknerligt och gjorde oprovocerade anfall mot människor som gick förbi. Han andades häftigt, flämtade med öppen mun, hade svårt att stänga munnen och svälja, lät som om han höll på att kvävas ibland och tuggade häftigt fradga.
(Ni kan se hur han tuggar fradga här... Jag dokumenterade naturligtvis alla hans symptom för att kunna lista ut sjukdomen efteråt. Inte bara intressant att veta utan också viktigt att ha koll på sånt här om man är hundkär!)
Han var uppenbart sjuk. Väldigt sjuk. Men vad för sjukdom kunde jag inte komma fram till... Inte då. Så här i efterhand har jag läst på, researchat symptomerna och insett det självklara. Det jag befarade redan där och då...
"Paralytic Phase
The third and final phase of infection usually lasts for 2 to 4 days. Initial symptoms include the following:
- Appearance of choking
- Dropping of the lower jaw (in dogs)
- Inability to swallow, leading to drooling and foaming of saliva (i.e., "foaming at the mouth")
- Paralysis of jaw, throat, and chewing muscles
Paralysis then spreads to other parts of the body, the animal becomes depressed,
rapidly enters a coma and dies."
Han hade RABIES! Han var i det sista, mest avancerade stadiet av rabies och dog troligtvis bara några timmar eller högst något dygn efter att vi mött honom. Stackars vovven!!
(För de som är lika vetgiriga som jag kan man hitta mer information om rabies hos hundar HÄR! Detta är en av de farligaste sjukdomarna en människa kan smittas av. 100% dödlig.)
The tourist paradise: Kerala!
...Trodde vi ja!!
Kerala. En rik ("rik") delstat långt nere i södra Indien - känt för sina havsstränder, frodiga bergsklippor, gröna djungel, stora elefanter, fina restauranger, lyxiga hotell och populära turiststråk! Dessutom har Kerala ett betydligt behagligare klimat - varmt, men med måtta! Och, tack och lov, inte alls så fuktigt och svettdrypande som Kolkata och Västbengalen.
Här tänkte vi vila upp oss från all fattigdom och misär som vi mött i nordöstra Indien. Här skulle vi sola, bada, äta god mat och bara bete oss allmänt turistiskt!
Men så här i efterhand kan jag dock tycka att vi misslyckades med val av plats. Kerala är visserligen en turistpopulär delstat, men även här finns det områden, så kallat "off-road-places", dit turister vanligen inte beger sig. Där det är skumt, fattigt och primitivt.
Trots att vi verkligen hade försökt kolla upp var man skulle resa lyckades vi hamna i ett tveksamt område. Inte som Orissa, men något mitt emellan det och Indiens typiska Goa-turistparadis. Vi hamnade helt enkelt för långt söderut i Kerala, skulle ha rest högre upp.
Hur som helst... Även detta stället vi hamnade på berikade oss med sina erfarenheter och lärdomar.
(Fotat från flyget. Kerala och havet i blickfånget, en sen kväll!)
Lärdom 1: Res aldrig så att ni riskerar komma fram sent på natten på det nya stället.
Det var ett enormt krångel att få tag på en flygbiljett till Kerala. Precis när vi tänkte resa behagade halva flygkåren gå på strejk. Flera flyg ställdes in och bara några få fanns kvar att välja mellan - den ena dyrare än den andra. Vi fick tag på en flygbiljett till ett rimligt pris som förväntades vara framme på eftermiddagen vid lagom tid. Vi tänkte att det fick duga.
När det väl begav sig och vi skulle flyga var dock problemet att detta flyg blev ruskigt försenat, med flera timmar. Vilket i sin tur innebar att vi kom fram alldeles katastrofalt mycket senare på kvällen än vi hade tänk.
När det väl begav sig och vi skulle flyga var dock problemet att detta flyg blev ruskigt försenat, med flera timmar. Vilket i sin tur innebar att vi kom fram alldeles katastrofalt mycket senare på kvällen än vi hade tänk.
(K läser karta och Indierna står flockade runtomkring för att ogenerat hänge sig åt "gloeriet"...)
Vi hade ändå förväntat oss att mötas av fler andra bleka, trötta turister på ankomstplatsen och kände oss inte märkvärt bekymrade. Det var ju Kerala vi skulle till!
Men så fort vi klev ut ur flyget insåg vi att folket här inte var så turistvana som vi hade hoppats på... Inte en enda annan blekfis kunde vi se så långt ögat nådde. Vi blev utstirrade. Glodda på. Tagna för att vara några slags apor i bur, hela vägen ut från flyget och utanför flygplatsen där vi slog oss ner på en bänk för att kolla upp karta och pålitliga taxibloag. Precis som i Kolkata. Precis som i Orissa. Precis som på ungefär alla andra ställen vi tidigare varit på hittils under Indienresan.
Var håller alla andra turister hus???
(Ej egen bild.)
Det var långt till hotellet och säkrast att åka taxibil. Men vi hade svårt att hitta någon taxichaufför som ville köra oss för en skälig summa. De ville alla råna med med hutlösa priser, eftersom vi antagligen såg förskräckligt västerländska, korkade och välbärgade ut. Tillslut hittade vi iaf en lagom billig taxi, men då kan man ju förstås fundera på hur pålitlig den chauffören är och varför just han tog så mycket mindre betalt än de andra...?? Hm...
Vi var på vår vakt...
Vi var på vår vakt...
Ja, denna taxiresa var ett kapitel för sig själv...
Klockan var strax över 12-tiden på natten när vi började köra, om jag minns rätt. Det hela började bra. Det var fortfarande gott om trafik på vägen och människor omkring oss. Men ju mer vi körde desto längre ut i buschen hamnade vi. Chauffören kunde knappt någon engelska så vi var inte hundra på om han förstod hur han skulle köra. Vi hade visserligen karta med oss, men den var svår att tyda så här långt ute i skogen och några av vägarna som fanns på kartan verkade inte finnas i verkligheten och vise versa... Vi upplevde att han körde fel, men varje gång vi frågade/konfronterade honom om vi verkligen var på rätt väg svarade han bara "Ya, ya, I know where to go!" Vi lyckades inte få någon bättre kommunikation med honom än så, så det var bara att tiga och hoppas på det bästa.
Jag började bli misstänksam och funderade på vad han hade i görningen. Vi befann oss nu helt ute i skogen, på små grusvägar. Bläckmörkt ute och inte en levande kotte så långt ögat nådde. Inte ens lampor från något litet samhälle i närheten kunde ses. Jag slog på min mobil och sms:ade min familj vår ungefärliga lokation och skrev att jag var misstänksam mot vår chafför och att de skulle reagera om jag inte hörde av mig inom några timmar. Sedan slog jag av mobilen. Det gällde att spara på batteriet om något skulle hända.
Vi stod naturligtvis maktlösa mot om han hade något skumt i kikarn. Han körde. Vi satt i baksätet. Möjligtvis skulle vi kunna kasta oss ut ur bilen och fly fältet, om vi märkte att han körde oss till något skumt ställe, men där ute i skogen lär vi inte bli räddade i första taget. Iofs var vi tre mot en, så vi kände oss relativt trygga med att vi skulle kunna överbemanna honom om han hittade på några dumheter! :P Så länge han inte körde oss till fler skummisar... (Ja, jag är arbetsskadad!! Jag vet vad som kan hända om man är naiv i ett främmande land. Det gör mig en smula cynisk. ;) )
Plötsligt stannade han bilen. Helt mitt ute i skogen. "It should be here!" sa han och vände sig bak mot oss. "In there I think!" Han pekade på en smal stig in i skogen. Fortfarande totalt nattsvart omkring oss. Inga lampor.
Plötsligt stannade han bilen. Helt mitt ute i skogen. "It should be here!" sa han och vände sig bak mot oss. "In there I think!" Han pekade på en smal stig in i skogen. Fortfarande totalt nattsvart omkring oss. Inga lampor.
"Nä, alltså allvarligt talat. Detta är skumt!!" Sa jag till K och S. De tyckte förstås också att det var märkligt. Men OM det faktiskt var vårt hotell där inne i skogen så måste vi ju komma dit. Alternativet är ju att vi inte får tag på något hotell och måste sova på gatan inatt. Inte heller så betryggande, resonerade vi.
Så det var bara att bita i det sura äpplet och följa med honom in i skogen och hoppas att det rätta väntar oss.
"No, no! Wait here. One of you can come with me!" Sa han till oss. Ehh.. vad?? "Why?"
Så det var bara att bita i det sura äpplet och följa med honom in i skogen och hoppas att det rätta väntar oss.
"No, no! Wait here. One of you can come with me!" Sa han till oss. Ehh.. vad?? "Why?"
"Don't wanna leave my cab without anyone guarding it." Sa han bestämt. Vadå? Det är väl bara att låsa?? Jag skulle precis protestera då K bestämt sa: "Jag går med honom. Ni väntar här!" Hon var längst/störst av oss så det var logiskt att hon hade bäst odds att brotta ner honom om det skulle behövas. Jag och S satt kvar och låste varenda dörr. Jag satt redo med min gröna sprayflaska i handen. Vem vet om några mystiska typer skulle dyka upp medan de andra två var borta?
Plötsligt hörde vi ett skrik. Det var K. PANIK!!! Jag rusade ut ur bilen, utan betänklighet, och in i skogen efter henne.
Plötsligt hörde vi ett skrik. Det var K. PANIK!!! Jag rusade ut ur bilen, utan betänklighet, och in i skogen efter henne.
Det visade sig att hon hade trampat i ett hål och ramlat. Mannen tog hennes arm och hjälpte henne upp. "I think we are close!" Sa han till henne i samma veva som jag dök upp som ett flygande eldklot. Jag var redo med nävarna i högsta hugg, när jag såg honom hålla i K's arm, men jag hade uppenbarligen, lyckligtvis, missbedömt situationen. Phuu...
Mycket riktigt. En bit längre in i skogen kunde vi se några svaga ljus locka på oss... Där, mitt ute i ingenstans, låg hotellet vi letade efter!! Hotellet såg inte mycket ut där i den svarta natten, men nästa morgon skulle det visa sig vara ett väldigt stort hotell. Men här i Indien är ju inte byggnader och vägar så bra upplysta, vilket gör att man tror att man är mil ifrån bebyggelse.
Två små pojkar kom springande emot oss och tog våra väskor. "Welcome madams, welcome!" ropade de till oss.
Ett bra slut på en något läskig resa. :D
Fortsättning följer...
One of India's largest slums
(Ej egen bild, men fotot är taget i samma slum som vi var i.)
Det var meningen att vi skulle åka tillbaka till Kolkata från Orissa efter 2 dagar, men det började regna så rysligt och vi blev försenade och mörkret föll på vilket gjorde det väldigt otryggt att åka tillbaka. Det var inte bara så att det kändes smått otryggt utan vår chaufför blankt vägrade köra oss tillbaka den kvällen. Det fick mig att inse läget...
Det kanske kan låta lustigt för oss svenskar att det skulle vara något problem att köra bil bara för att klockan blivit lite mycket. Men skillnaden mellan Indien och Sverige är nämligen att när mörkret faller på gäller mer eller mindre djungelns lagar. Då är vägar utanför städerna samlingsplatser för vägpirater och andra brottslingar som gärna stoppar bilar och hotar, rånar, skadar eller kidnappar folk. Dessutom är vägarna i så dåligt skick, här ute på landet, att bilar praktiskt taget kan regna av vägarna och fastna i lera, vilket gör dem ännu mer sårbara för eventuella vägpirater.
Det slutade alltså med att vi fick övernatta ännu en kväll på hotellet.
Vi letade reda på en chafför som var beredd att ta oss till slummen och via kontakter fick vi även tag på en pålitlig "local" som själv bodde i slummen och som var villig att ge oss en rundvisning. Det är nämligen mycket viktigt att ha med någon som själv bor där och som har ett gott rykte bland slum-befolkningen, omtyckt av sina grannar, om man vill säkra att invånarna ska känna - om möjligt - lite mer förtroende för en och inte vilja eller våga ge sig på en. (Risken finns naturligtvis ändå, men är betydligt mindre.)
Väl tillbaka i staden Kolkata bestämde vi oss för att till sist göra ett försök att besöka en av indiens största slumområden. Det var något vi hade pratat om i flera veckor även innan vi begav oss på denna Indienresa, framför allt jag och S som var nyfikna på hur dessa områden fungerade och såg ut.
Men slumområdet i Kolkata är stort och farligt, en av Indiens och asiens största. Kanske farligare än bordellområderna, det är lite svårt att bedöma. De är farliga på lite olika sätt. I slummen finns det ofta många kriminella gäng som man måste passa sig för när mörkret faller på. Två tjejer ska oavsett inte ensam gå i dessa områden, varken dag eller natt. Förutom risken att bli utsatt för fysiskt våld är förstås även risken att bli rånad mycket stor när man är "vit" och turist. Därför övervägde vi länge och noga om vi verkligen skulle göra det. Men vi gjorde det tillslut!
Men slumområdet i Kolkata är stort och farligt, en av Indiens och asiens största. Kanske farligare än bordellområderna, det är lite svårt att bedöma. De är farliga på lite olika sätt. I slummen finns det ofta många kriminella gäng som man måste passa sig för när mörkret faller på. Två tjejer ska oavsett inte ensam gå i dessa områden, varken dag eller natt. Förutom risken att bli utsatt för fysiskt våld är förstås även risken att bli rånad mycket stor när man är "vit" och turist. Därför övervägde vi länge och noga om vi verkligen skulle göra det. Men vi gjorde det tillslut!
För att ta sig till slumområdet var man tvungen att åka förbi/igenom en rejäl soptipp. Slummen fanns i anslutning till denna soptipp och var avskärmad övriga samhället genom murar på vissa ställen. Något jag blev lite förvånad över! Det var alltså mycket tydligt att det fungerade och sågs som ett eget samhälle med sina egna regler och folkgrupperingar, det var inte bara några sluskiga fallfärdiga hus i stadens utkant utan det var ett rejält inramat område som levde helt sitt eget liv.
Vi letade reda på en chafför som var beredd att ta oss till slummen och via kontakter fick vi även tag på en pålitlig "local" som själv bodde i slummen och som var villig att ge oss en rundvisning. Det är nämligen mycket viktigt att ha med någon som själv bor där och som har ett gott rykte bland slum-befolkningen, omtyckt av sina grannar, om man vill säkra att invånarna ska känna - om möjligt - lite mer förtroende för en och inte vilja eller våga ge sig på en. (Risken finns naturligtvis ändå, men är betydligt mindre.)
Vi var även noga med att ta oss dit mitt på dagen när så mycket folk som möjligt är i rörelse och solen står högt på himlen. Likaså frågade vi noggrant om lov, varje slum-bo vi mötte, innan vi klev innanför slummens murar och när vi gick i de olika områderna. Vi var ytterst noga med att visa respekt så att ingen kände att vi klampade in på deras privatliv. Viktigt!
Jag hade blivit varnad att inte ta med kamera eller filmkamera. Stöldrisken är ungefär total här, naturligtvis. Men ni vet ju hur jag är... ;-) Bångstyrig, vetgirig och nyfiken. Jag ville naturligtvis inte missa att få denna upplevelse dokumenterad. Jag tog alltså med både kamera och filmkamera och använde dem båda flitigt! Men med vaksamhet. Jag gömde dem innanför mina kläder och tog bara fram dem om det kändes lägligt och efter att ha frågat närvarande om de godkänner att jag tar en bild.
(Bilden ovan är inte min egna, men tagen på samma slumområde.)
Som vanligt överraskade indierna med sin öppenhet och hjärtlighet! (Säkert mycket på grund av att vi hade sällskap av en omtyckt granne som gjorde att de kände sig mer trygga med oss.) Vi blev varken överfallna eller nerslagna. Tvärt om stod alla uppradade utmed gatorna och stirrade fascinerat på oss, log, skrattade och tävlade om att få bjuda in oss till sina små fallfärdiga boningar i plåt och tidningspapper.
Dessa fantastiska flickor och kvinnor blev sååå glada när vi följde med dem in. De visade stolt upp sitt lilla ombonade skyffe där de bodde ca. 15-20 pers (?) på kanske uppskattningsvis 15-20 kvm.
Väggarna var noggrant smyckade med tidningspapper och alla hade sitt egna lilla hörn med prylar som de samlat på sig. Denna tjej på bilden ovan visade sig också vara höggravid! :O Jag uppfattade det (på deras beteenden) som att det var mannen till vänster bakom henne på bilden som troligen var far till barnet. Det kändes sisådär i magen. Jag skulle tippa på att tjejen inte var mer än 17 år...
Här inne bodde inte bara kossorna utan även denna pojke och hans familj. (Ni kan se hans föräldrar sitta och äta mat i "köket" bakom kossan på övre bilden.) Behöver jag kommentera detta mer............? :'(
Men barnen i dessa områden sörjde inte över sina låga levnadsstandarder. Åtminstone var det inget man kunde se på dem. (Antagligen var de mer eller mindre lyckligt omedvetna om hur ett alternativt liv hade kunnat se ut!) De skrattade, log som solar och ville så gärna få prata med oss och följa våra steg. Titta på dessa ljuvligt strålande skolflickor! :) Dem vill man ju nästan ta med sig hem på flyget! <3
Detta är nog en av de bästa bilderna jag lyckades få till under hela resan! Ögonen! Blicken! Posen! Klänningen! Flickan! Miljön! En bild säger mer än tusen ord...
Blyga och glada över uppmärksamheten! <3 Indier är så ljuvligt vackra!! Love this people!!
Här i Indien är det storasystrarnas roll att ta hand om sina mammors alla små bebisar. Och det gör de med stor ansvarsfullhet och omsorg!
(Ej egen bild, men samma slumområde på bilden.)
Innan vi åkte hem tog vi extra farväl av en gammal man som följt oss med stort intresse och hack i häl hela "rundvisningen". Han kunde inte kommunicera med oss via språket, eftersom han hade en knepig dialekt, men han använde istället sitt kroppspråk föredömligt och visade gång på gång hur roligt han tyckte det var att få träffa oss och hur ogärna han ville att vi skulle åka därifrån! Jag gissar att det inte är ofta "turister" åker till dessa områden och visar dessa slumbor respekt, intresse och uppmärksamhet.
Jag minns inte riktigt vad som hände med honom eller varför... men avskedet blev väldigt känslomässigt. Han grät och grät när vi skulle åka. Stod och vinkade med en smutsig näsduk i handen och tårarna strömmande utför kinderna. Det var tufft för oss alla att släppa besöket i slummen, men vi hade varit där hela dagen och mörkret började falla och vi behövde komma hem till vårt "privathotell" (vi bodde hos en välbärgad indisk familj... kontrasten var påtaglig och hjärtskärande).
Jag minns att hans tårar smittade av sig så mycket att både jag och K satt med gråten i halsen hela vägen tillbaka hem. Det berör att träffa dessa människor.
In the jungle
Dag nr 2 ute på indiska landsbygden. Ju längre in i fattiga Orissa vi kom - desto mer primitivt blev det...
Bland annat stannade vi till och pratade lite med denna kvinna som gick runt och vallade getter. (S kunde ju språket! Dock tror jag att det, om jag minns rätt, var lite svårt att kommunicera med henne för att hennes dialekt var så svårbegriplig.)
Här ute bodde alla i stråtakskojor och flickorna i byarna giftes tidigt bort till män som kom och ville ha dem. Familjerna har inte råd att låta flickorna bo kvar hemma längre än absolut nödvändigt. Ju tidigare de giftes bort, desto bättre.
Detta fick vi veta när vi frågade vår guide, då vi noterade att vi nästan bara såg unga killar i byarna och inga unga tjejer. Jag visste ju förstås även sedan innan att abort på flickfoster är vanligt i Indien och anade hur livsreglerna såg ut här ute, men tänkte att det var nyttigt för guiden att själv funderade över frågan. Jag tog förstås varje tillfälle i akt att försöka ge lite jämställdhets-influenser. :)
Denna vackra kvinna var väldigt nyfiken på oss. Hon stod och tittade på oss länge, med ett litet barn i famnen och ett lite större i handen. Hon såg inte ut att vara äldre än kanske 17 år. Jag frågade om jag fick fota henne (S tolkade förstås) och det fick jag gärna. Men varje gång jag tog upp kameran blev hon hejdlöst nervös och vände sig bort. Så detta var allt jag fick... :D
Tjejen här till höger (kanske 12 år?) var den enda unga flickan jag såg i denna byn. Bredvid henne gick en gammal kvinna som fascinerande nog inte hade mycket tyg att dölja sin överkropp med. Det var som om de gamla kvinnorna fick dispens från de annars så strikta klädreglerna...
Fördelen med att bo ute på landet! :)
Men i vissa av dessa vatten vill man annars inte sätta sina fötter. Här ryms både ett och annat otäckt djur... Hade hoppats få en bild på en välgödd krokodil, men det fick jag inte. :(
Någon som undrar hur dessa lerkojor ser ut inuti? Det undrade förstås jag också - nyfiken som jag är! - så jag fick tillåtelse att fota några av dem.
Alltså huuur mysigt??? :D Mat som lagas direkt över en eld, i ett hål i jordgolvet...
Intressant notering är också att männen i byarna i regel hade ganska västerländska kläder, hur fattiga de än var, medan kvinnorna oavsett var tvugna att klä sig väldigt traditionellt.
Orissa är inte bara ett fattigt område utan även varmt och vattenrikt. Vi såg många risfält när vi åkte igenom landsbygderna...
Vi tog på sista kvällen en promenad från hotellet vi bodde i (det var vår indiska värdfamiljs morbror som ägde hotellet) och gick ner till havet för att njuta av det friska havsvindarna en stund. Med oss hade vi S's morbror som höll ett vakande öga över oss.
Som ni förstår var vi de enda "vita" i dessa områden och överallt blev vi uppmärksammade och stirrade på. Inte lika trevliga blickar som vid dagsljus...! Väl nere vid stranden omgavs vi av inte bara vanliga kvällssolsnjutande människor utan även en hel del drogpåverkade män. Vi blev inte lämnade i fred och det slutade med att vi fick skynda oss från området för att stämningen blev så obehaglig.
Jag minns att jag var lite smårädd hela vägen hem. Men vi var ju tre tjejer pluss en stor och stark man, så ingen vågade väl göra något... Jag höll mig nära S morbror hela vägen tillbaka och aktade mig noga för att möta omgivningens blickar.
Reality...
Jag minns att jag var lite smårädd hela vägen hem. Men vi var ju tre tjejer pluss en stor och stark man, så ingen vågade väl göra något... Jag höll mig nära S morbror hela vägen tillbaka och aktade mig noga för att möta omgivningens blickar.
Reality...
Three westerners in rural India
Vi kände att vi var tvungna att ta en paus från bordellerna i Kolkata och bege oss ut på landsbygden en stund! Inte bara för att vi var psykiskt utmattade utan även för att det började bli farligt för oss att gå runt i områdena, eftersom folk började känna igen oss och blev misstänksamma. Vår närvaro var naturligtvis inte populär hos hallickarna och sexköparna.
Så vi passade på att ta några dagars trip till de fattigare landsbygdsdelarna i delstaten Orissa. Här är endast 54,6 % av befolkningen läskunnig, 62,7 % av männen och 40,4 % av kvinnorna. Det säger lite om hur efter denna delstat fortfarande är vad gäller jämnställdhet och allmän levnadsstandard. Och ändå är dessa siffror markant förbättrade jämfört med bara för några år sedan då läskunnigheten var nere på 30% för kvinnor.
Det tog en hel dag att ta sig hit med bil, även om delstaten ligger precis vid sidan av Kolkata. Körde gjorde vår privatchaufför - för en sådan har alla rika indiska familjer. Inga konstigheter med det. :P Vi blev uppassade som prinsessor var vi än kom!!
(Jag, S, K och några mycket trevliga och gästfria indier.)
I många delar av Indien är det en smula kontroversiellt att visa axlarna (om man inte är barn eller gammal, då det verkade vara mer okej). Men eftersom vi var där för att inspirera och skapa nya attityder kring kvinnors kläder valde jag medvetet att så långt det var möjligt strunta i dessa trångsynta åsikter och gick klädd som jag ville. Jag täckte bara axlarna när vi gick in i tempel eller vistades i mycket konservativa och/eller farliga områden.
Det intressanta med Indien är att bara någon ynka kilometer utanför staden kan det vara total landsbygd och primitivitet. Fattiga Indier har inga bilar och därmed kan de bo precis utanför en storstad och ändå aldrig ens ha skymtat staden, än mindre varit inne i den. Kanske aldrig sett turister och "vita" (ett ord som jag iofs ogillar, men som indierna själva använder flitigt) människor.
Vi hade bara kört i ca. 15 utanför staden innan jag såg vad som såg ut att vara en sådan primitiv liten mysig by mitt inne i skogen. Jag bad chauffören stanna och beslöt mig för att hälsa på dessa bybor och kanske fota dem om de tillät. (Det hände inte en enda gång på hela Indienresan, med undantag för de som var inne i bordellerna och som ibland ville ha sina ansikten dolda, att någon avböjde att vara med på kort. Indier älskar i regel att bli fotade!! De älskar uppmärksamheten och spänningen, både vuxna och barn.)
Det var ett hejdlöst fnittrande när jag fotade byborna och barnen försökt gömma sig bakom de äldre, nervösa och pirriga inför vad det innebar att hamna på kort. Efter en stund började de dock slappna av och tillät mig komma närmare.
Vi åkte vidare och stannade vid lite olika byar. Vissa mer primitiva än andra. Några ganska moderna. Det var stor skillnad från plats till plats vilken livskvalité byborna hade. Överallt vi kom ville alla hälsa på oss och bjuda in oss till sina mysiga små kojor!
(Som ni ser - vi var populära!! ;) )
(En pojke mitt ute i buschen, med "västerländska" kläder. :) Troligtvis något som hade blivit skänkt till honom då jag tvivlar på att hans föräldrar själva haft tillgång till att köpa sådana kläder.)
(Pojkens föräldrar lade ner mycket energi på att hitta något att bjuda oss på. Här förbereder fadern lite cocoskött!)
(Alltså... kolla dessa pojkar!!! :D Sötare får man ju leta efter!! *smälter* Älskar dessutom att de bär smycken.)
(Rädda för kameror - men knivar går bra!)
Som sagt, livskvalitén skiljde sig mycket från by till by. Men sällan såg man djur som var gödda och välmående. De såg alla ut att när som helst kunna rasa ihop till små skeletthögar... Så magra, magra, magra. Nästan alltid bundna, utom räckhåll för färskt gräs eller rent vatten. Jag kan inte minnas att jag en enda gång såg en skål vatten bredvid någon av djuren! :O Rädda för mänsklig beröring. (Tro mig, jag försökte klappa och prata med dem!)
Flera av stugorna på landet hade några slags taggiga piggsvin i koppel (snören) utanför sina kojor. När vi frågade varför de hade det förklarade de att dessa piggsvin var bra att ha som skydd mot farliga ormar, eftersom ormar är deras huvudföda.
Efter att jag fick detta informerat för mig hann jag bara gå några meter ifrån kojan förrän privatchauffören som gick bakom mig skrek till att jag skulle stanna och inte röra mig. ”Det ligger en orm bredvid dig. Stå bara stilla!” förklarade han. Jag kände en ångestkramande känsla skölja över mig. Av att jag inte visste var ormen låg, åt vilket håll jag skulle titta och var jag skulle gå. ”Du kan backa nu! Långsamt!” Manade chauffören och lät läskigt lugn.
Det hela slutade bra, men jag var förstås lite skärrad. Det var ingen stor orm och den slank iväg in i skogen innan jag knappt hann reagera, lugnade chauffören. Men den var mycket riktigt ändå giftig. "Det var därför jag sa att du skulle så still!" Sa chauffören med ett skratt. "Annars hade jag inte sagt något." Nähä...!! tänkte jag. Nä men dåså! Det var bara för att den var giftig som jag skulle akta mig. Annars hade jag kunnat klampa på i ormnästena hur som helst. Tryggt att veta att sånt här bara ska tas med en klackspark! :P *ironisk*
Avslutar detta blogginlägg med en bild på en försynt ung mamma som satt och tvättade morgondisken i detta halvläckra vatten...
Royalist
I helgen fyllde kungen 70-år. Självklart var detta något som firades med pompa och ståt även i min familj - som ju är ena regelrättiga royalister hela högen! ;-) Och hur skulle vi kunna låta bli att vara det? Självaste lillebror är ju en av dem som jobbar i Armens musikkår och spelar för kungligheter titt som tätt. Det är jag rysligt glad över och önskar att jag själv hade fått vara med och "trumpetat" kungen till ära! Det hade varit en upplevelse det!
Jag var också med i någon sorts musikkår en gång i mina musikaliska barndomsår. Då spelade jag slagverk. Mycket märkligt, men tragiskt sant. Det var, som ni förstår, en helt annan nivå på den musikkåren. ;-) Där kunde man sprätta iväg trumpinnarna mitt i en föreställning eller råka hamra personen framför i skallbenet med sitt instrument utan att någon större skada var skedd. Möjligtvis fick man en liten åthutning av musikledaren efteråt (och av personen med tillbucklat bakhuvud). Men folket applåderade gott ändå. De visste inte bättre.
Nåja. Nog om det förflutna! Här kommer iaf den riktiga kåren spatserande, de fina soldaterna i sina mustiga hattar. Lite cirkuskänsla - fast bättre! Och Thobias är en av de fyra som marscherar fram på främsta led och spelar Dancing Queen - melodin för hela svenska folket. De är så samspelta de där fyra trombonisterna att det låter som en. Bra betyg, säger jag.
Visits in brothels in Calcutta
Det är alltid en risk att besöka eller befinna sig i bordeller/red light district och ännu farligare är det i fattiga länder där polisnärvaron i dessa områden ofta är minimal eller rent av icke existerande (jag såg inte till någon polis en enda gång när jag var i red light district och ändå vet vi att det ständigt sker brott här) - för att inte säga korrupt. Oftast är kaosnivån så pass hög i dessa områden att polisen har svårt att få grepp om vad de kan göra eller ens vågar göra och de människor som lever här gör det under nödens lag; vinna eller försvinna. Var och en ansvarar för att klara sig själv. Här kan man inte förvänta sig någon hjälp eller trygghet från samhället.
Så då kan man ju undra hur människorna här klarar att överleva? Hur fungerar livet i bordellerna? När jag åkte till Indien var detta min huvudsakliga fråga jag ville få svar på. Jag ville se sanningen i vitögat. Verkligheten för dessa kvinnor.
Kanske ni har sett den välkända dokumentären "Born into brothels" (ovan)? Den är filmad just här, i Calcuttas red light district. Vi gick på samma gator och träffade flera av de människor som även figurerar i dokumentären. (De som var barn i dokumentären är dock vuxna nu.)
Jag och mina två vänner/kollegor vandrade runt här med två pålitliga locals, en man och en kvinna. Om någon man blev för närgången mot mig eller K eller S klippte våra modiga och trogna guider/locals till dessa karlar direkt. Det hände dock bara en gång, då en man började lägga sina händer på K.
Det gällde att vara tydlig med att vi inte var lovliga byten och inge respekt hos folket här. Samtidigt var det en balansgång mellan att säga ifrån och inge respekt och samtidigt inte råka starta något bråk. Då kunde det också sluta illa. Men vi klarade oss bra, tack vare att de locals vi gick med var respekterade och omtyckta av alla i området, så det var många som skyddade oss.
Vi väckte uppseende var vi än gick... Några kvinnor ropade "queen" efter mig och andra trodde att K var gudinna.
Märklig värld. Och männen satt där utmed gathörnen och glodde på oss.... med låååånga, såsiga blickar...
Märklig värld. Och männen satt där utmed gathörnen och glodde på oss.... med låååånga, såsiga blickar...
Jag hade anordnat en dold kamera i min väska för att försöka dokumentera det jag såg. Den blev tack och lov aldrig upptäckt, annars vet jag inte vad som hade hänt men jag hade nog inte kommit helskinnad ut ur området iaf. Jag kommer lägga ut filmen så småningom, men tyvärr måste jag vänta några månader ännu eftersom vissa av de människor som syns när jag filmar fortfarande arbetar i området och kan råka illa ut om den kommer ut.
(De bilder som kommer finnas med i detta blogginlägg är endast de bilder som jag frågat och fått lov att lägga ut. Inga namn eller andra uppgifter kommer röjas.)
Bordell nr 1.
Den första bordellen vi besökte tror jag hade rum för ungefär ett 10-, 20-tal tjejer. Vad jag kunde se hade alla tjejerna var sitt rum. Rummen är minimaliska och har i princip bara plats för en säng och inget mer. Maten får lagas på det lilla golvutrymmet innanför tröskeln, som på bilden nedan. Denna bild har jag tagit inne i ett skyffe i red light district-området. Ungefär så här såg alla bostäderna och alla bordellutrymmen ut, förutom att detta rum hade ovanligt många prylar. Det var en mycket företagsam kvinna som bodde här.
Vi hade fått veta att det skulle vara lugnt att komma och besöka bordellen just då, att bordellmamman och hallickarna skulle vara utom synhåll. Men timingen visade sig vara felberäknad. Vi råkade istället dyka upp precis när bordellmamman var där och höll på att räkna dagens pengar, som flickorna/kvinnorna tjänat in. Hm.. Inte bra. Det hade kunnat sluta illa. Att störa och hamna i konflikt med en bordellmamma är ungefär lika farligt som att bråka med en pimp/hallick. Eller farligare. Bordellmamman är extremt viktig i bordellverksamheten eftersom hon är den som handahåller alla pengarna flickorna kammar in åt hallickarna och om hon har misstankar om att någon är en hot mot hallickarna har hon kontakter som kan klippa oss huvudstupa där direkt på plats (alla bordellmammor bär vanligtvis pistoler). (Och det kan ni ju säkert förstå lika väl som vi att om det dyker upp västerlänningar mitt när en kriminell person står och räknar kriminella pengar så är oddsen att mötet ska bli bra rätt dåliga.)
Vi svalde nervositeten och låtsades som ingenting. Det gick inte backa ur nu, eftersom vi redan hade gått in i bordellen och det skulle isf bara verka än mer misstänksamt. Vi pratade högt, lugnt och självsäkert, var trevliga, obekymrade och glada och försökte göra allt vi kunde för att inte väcka misstänksamhet hos henne eller alla de prostituerade kvinnorna som stod i dörröppningarna och tittade på oss med vaksamma blickar. Vi frågade lite artigt hur hon mådde, vem hon var och var hon kom ifrån. Hon var inte vidare intresserad av att prata med oss och visade tydligt att hon ville ha ut oss därifrån, men svarade ändå på några av frågorna. Hon kom från Nepal och har varit här sedan 16 års ålder.
Stackars människa, tänkte jag. The cirkel of trafficking. Det är så här den ser ut! En flicka kidnappas och rövas bort för att tvingas leva som sexslav i mycket ung ålder. Efter ett antal år av plågeri och lidande är hon tillräckligt förstörd och nedbruten för att inte längre ha några moraliska begränsningar för vad hon kan göra för att slippa sitt eget lidande, så då passar hallickarna på att övertala henne att rekrytera andra unga tjejer och lovar henne att hon då själv ska slippa bli utsatt och våldtagen. Vid det här laget är oftast tjejernas förmåga att känna empati och kärlek till sig själv eller andra så skadad, och deras mod att stå emot hallickarna så svagt, att de bara lyder blint allt vad hallickarna beodrar dem att göra. Smärtan de utsätter andra för när de är bordellmamma bedövas och avtrubbas med åren...
Och där satt hon och räknade de smutsiga pengarna, uppe på en skitig säng och med ögon som brann av hat och misstänksamhet. Så kändes det som... hon verkade så hatisk och så förstörd. Man såg att hon hade plågats mycket igenom livet. Och jag kände att hon verkligen inte gillade att vi var där...
Vi skyndade oss att avsluta samtalet så snyggt vi kunde och vände om för att ta oss ut ur bordellhuset. Man ska inte låta sig luras. Dessa bordellmammor har som sagt en ganska så skadad förmåga att känna empati för andra människor och det betyder även att de - om de vill - kan med en fingerknäppning bussa hallickarna på oss för att göra oss illa. Vi gick inte säkra inne i denna bordell. Det var bara att försöka ta sig ut så fort som möjligt.
Bordell nr 2.
Det gick inte så mycket bättre i denna bordell. Vi fick gå igenom en trång och mörk gång in i en stor byggnad. I gången satt män och rökte på längs med hela väggen och min kollega påminde oss om att inte titta på dem eller tilltala dem.
Vi fick gå upp för smala och trånga trappor och där, korridor efter korridor, våning efter våning, såg vi flickor stå i öppningarna till sina små skyffen/rum. De tittade på oss... de verkade rädda och misstänksamma. Våra locals pratade med dem och lugnade och förklarade att vi bara var två vänner som ville komma och prata lite med dem. Vi visades in i ett rum, där lamporna var täckta med rött papper så att allt lyste rött. Ni vet... sådär otäckt "red light" - rött. Som i Amsterdam, fast mer provisoriskt.
Hon stod där med en handduk om sig och var inte riktigt påklädd. Det blev lite konstig stämning och jag förstår fortfarande inte riktigt vad som hände eller varför de skickade in oss i det rummet när hon inte ens hade kläder på sig. Hur som helst... Vi skyndade oss ut ur rummet, men befann oss fortfarande på övre våning i byggnaden och i samma veva började det bli oroligt i byggnaden. Jag fick en dålig magkänsla och upplevde stämningen som väldigt obehaglig. Någon hade spridit att vi var poliser som var där för att göra razzia och hallickarna hade fått nys om det och var på väg. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv som just då och varje minut kändes som en evighet. Trodde jag skulle pissa på mig. Jag ville ut men det var mörkt i byggnaden och jag visste dels inte vägen ut och sen sa min kollega att vi skulle hålla oss lugna och absolut inte gå någonstans utan våra locals. Jag stod med handen krampaktigt knuten om min väska och försökte dölja min dolda kamera där i.. be till Gud att ingen skulle be mig öppna väskan. Våra locals stod och tjafsade med några män där (troligtvis kunder) och försökte förklara för dem att vi inte var något hot, men sedan kom den ena locals till oss och sa att vi måste ut. Direkt. Hallickarna var på väg. Hm... jag minns inte riktigt vad som hände sen faktiskt, men vi tog oss ut på något vis iaf, innan hallickarna dök upp. Jag minns att jag bara sprang nedför trapporna, med K hack i häl. Jag minns att jag bara hade en tanke i huvudet; Ut, ut, ut!!!
Efter detta bordellbesök vågade jag faktiskt inte filma så mycket mer, utan stängde av kameran. Jag kände att jag hade varit lite väl kaxig vad gäller att dokumentera dessa besök...
Efter detta bordellbesök vågade jag faktiskt inte filma så mycket mer, utan stängde av kameran. Jag kände att jag hade varit lite väl kaxig vad gäller att dokumentera dessa besök...
Bordell nr 3.
Nu kan man ju tycka att vi kanske borde hålla oss borta från området, eftersom det började sprida sig att vi var där och det var lite oroligt. Men jag visste att detta var vår enda chans, för om vi skulle komma tillbaka en annan dag sedan igen så skulle vi inte släppas in, då skulle hallickarna ha blivit varse alla våra besök och stramat åt möjligheterna att ta sig in. Likaså är det inte så troligt att jag kommer tillbaka till Kolkata på ett antal år framöver eftersom det kostar både tid och pengar. Så jag sa till mig själv att det som händer, det får hända... Om dessa kvinnor kan leva under denna skräck varje dag borde jag klara det i en dag. Någon måste ju våga berätta dessa kvinnors historier, även om det kan kosta.
Nu kan man ju tycka att vi kanske borde hålla oss borta från området, eftersom det började sprida sig att vi var där och det var lite oroligt. Men jag visste att detta var vår enda chans, för om vi skulle komma tillbaka en annan dag sedan igen så skulle vi inte släppas in, då skulle hallickarna ha blivit varse alla våra besök och stramat åt möjligheterna att ta sig in. Likaså är det inte så troligt att jag kommer tillbaka till Kolkata på ett antal år framöver eftersom det kostar både tid och pengar. Så jag sa till mig själv att det som händer, det får hända... Om dessa kvinnor kan leva under denna skräck varje dag borde jag klara det i en dag. Någon måste ju våga berätta dessa kvinnors historier, även om det kan kosta.
Men vi var försiktiga nu och höll oss nära utgångarna var vi än gick. Vi tog oss till några kvarter längre bort och in i en bordell där. Här gick det lite bättre, åtminstone till en början. Äntligen träffade vi en tjej som inte var rädd för oss. Hon satt där på golvet och gjorde hennatatuering på sig själv. Ovanför oss fanns flera våningar med rum och flickor och det var ett stort öppet schack i mitten med balkonger och räcken runt varje våning, så att vi kunde se dem alla och de kunde titta ner på oss. Det blev en väldig uppståndelse och flickorna var så nyfikna så de höll på att spricka. De hängde ut över balkongräckena och stirrade på oss med stora ögon. Vilka var vi?? Vad i hela friden gjorde vi där??
"Vill ni ha bananer?" Undrade den prostituerade kvinnan som satt där på gången. Hon var glad och trevlig. Hon berättade lite om sitt liv och sa att hon precis gift bort sin 12-åriga dotter till en man. Vi undrade varför och hon förklarade att han var rik och bra för dottern - så hon slipper ett liv som jag. Ja.... vad ska man säga? 12 år och gift med en rik gubbe.... Det låter knappast så mycket bättre, men vad vet jag. Det finns ju uppenbarligen olika grader av helvete här i världen.
Jag frågade försiktigt om vi fick ta en bild på henne med oss och det ville hon absolut. Här nedan är bilden! (Jag till vänster, hon i mitten och en annan i bakgrunden, Karolina till höger.)
Efter ett tag vågade sig fler och fler tjejer ner till oss och satte sig i en ring runt oss och ville prata. Jag skulle gissa att de aldrig fått besök i sin bordell från västerlänningar förut (förutom möjligtvis sexköpare då). En av flickorna var höggravid och såg så otroligt ung ut... 11 år skulle jag gissa på. Hon skulle gå till sitt rum och laga mat, sa hon och vi undrade om vi fick följa med och hjälpa till. Hon lyste upp som en sol och blev så väldigt glad.
Just då. JUST DÅ, hade ryktet om att vi var där spridit sig till deras hallickar och de kom in genom dörröppningarna. Våra locals ryckte direkt in och försökte blidka dem. Hallickarna (två st) ställde sig i dörröppningen så att vi inte kunde komma ut ur bordellen och skrek och var väldigt hotfulla. Localsen försökte blidka dem. "De är inget hot! Vi lovar. De är inte här för att ställa till problem! Bara prata. Bara prata." Hallickarna lugnade sig lite efter ett tag när de såg att vi var relativt harmlösa, där vi satt på jordgolvet med bananer i våra nävar, men var fortfarande INTE glada. De skrek och gapade på kvinnorna, tog hårt tag i deras armar och skickade in dem på sina rum. Även den där unga tjejen som vi skulle laga mat med släpade de iväg med... och jag minns hennes sorgsna ögon när hon försvann upp för trappan med honom...
Besöket avslutades alltså när det precis höll på att bli som bäst, precis när kvinnorna började känna sig trygga med att prata med oss. Suck. Men så är livet här... konstant oberäknerligt.
Bordell nr 4.
Nu minns jag faktiskt inte längre så tydligt dessa olika besök, men jag tror att detta var bordellen där någon flicka nyss kidnappats eller mördats. Jag minns inte helt, men när vi kom in i rummet där den saknade flickan nyss hade bott satt en ny ung kvinna där på golvet. Hon berättade sin livshistoria för oss, men jag minns inte mycket av det hon berättade eftersom jag var för upptagen med att vara nervös över om hallickarna var efter oss.
Vi träffade så många fantastiska och fina tjejer här, som levde under så tragiska levnadsförhållanden så man kan inte begripa. Man kan inte förstå alltså... Jag tänkte flera gånger att tänk om jag bara kunde få ta med mig dem alla till Sverige så att de kunde få träffa alla mina snälla vänner och släktingar. De är inte vana vid godhet här. De vet inte vad kärlek är.
Här sitter vi (jag till höger och S i mitten) med en av de prostituerade tjejerna... En väldigt lugn och snäll tjej som jag gärna hade hunnit prata mer med, men hennes hallick förbjöd oss.
Sista besöket vi gjorde denna dag var hos denna tjej, på fotot här nedan. Hon var "självgående" prostituerad och sålde sig utan en hallick som mellanlänk (hade troligtvis haft hallickar tidigare men på något vis tagit sig loss från dem). (Och nej - de kan tyvärr inte bara hitta ett annat jobb, hur mycket de än önskar! Barn och ungdomar som växer upp i dessa områden har inte rätt att gå i skola och utbilda sig och även om de skulle försöka hitta en alternativ livsstil skulle ingen arbetsgivare vilja ha dem efter vad de har varit med om. Prostitution i detta landet är skam och total förrödelse av en persons värde och heder.)
Denna tjej hade en fruktansvärd levnadshistoria (precis som alla de andra prostituerade) bakom sig. Jag minns att jag diskuterade män med henne och jag frågade henne så här:
"Vad är den bästa egenskapen hos en man?"
Hon: "De har inga bra egenskaper. Du kan aldrig lita på en man. Det finns inga goda män. Jag har inte mött någon i hela mitt liv fast jag verkligen har försökt tro på att de finns."
De andra kvinnorna bredvid henne höll med. Män, män är onda djur som aldrig kan tämjas. De kan inte litas på. "Det är bara att göra sitt jobb och försöka få ut dem ur rummet så fort som möjligt", resonerade någon av dem. "Jag försöker hålla dem så långt borta ifrån mina barn som jag bara kan" säger någon annan.
Tragiskt. Tragiskt, tragiskt... Och det var inte direkt läge att försöka inge hopp genom att berätta att jag var gift med en väldigt god och fin man i Sverige.
Hon bjöd oss på lite mat. Vet inte vad det där i skålen ska föreställa men i glasen var det iaf coca cola. Exklusivt...!! :) När man blir bjuden på mat och dricka i dessa skitiga områderna får man verkligen svälja sin stolthet för att få i sig det. Vem vet vad det finns för sjukdomar i allt detta....! Men jag åt och drack mycket som jag fått höra att jag inte skulle äta och jag blev inte sjuk en enda gång under hela Indienbesöken, så...
Som sagt... jag har en intressant film från dessa bordellbesök som kommer senare. Ibland när det hettade till höll jag handen för kameran, men man kan se en del iaf.
Återkommer!
Återkommer!
Asia's largest Red Light District
Ja, som rubriken avslöjar. I den Indiska storstaden Kolkata - där vi bodde - finns asiens största red light district-område. Det innebär att alla öliga, perversa kufar från hela världen kan komma hit för att förgripa sig på kvinnor och barn för en billig peng. Och då menar jag billig. Kvinnorna tvingas sälja sig för bara någon tia per timma! Om ens det.
Jag ska berätta lite om vad vi såg och mötte under vår tid här..! Om ni är känsliga får ni blunda och scrolla nedåt tills den värsta informationen är överstökad. :)
Till detta område kommer alltså dagligen 25 000 män för att köpa sex. Ja, ni läste rätt. DAGLIGEN. Jag och mina kollegor, tillika vänner, hängde i detta område i flera dagar, för att lära oss förstå denna verkligheten, möta människorna här och höra deras historier. Vi besökte olika verkande organisationer och fick följa med locals på unika sightseeings i de allra kusligaste bordellerna, små krymsen och vrår där flickor i alla åldrar (och vissa unga pojkar också) piskas upp till att servera sina kroppar och tillfredställa varje gubbe på det sätt han önskar. De måste le. Alltid le! Så att de ser attraktiva och "glada" ut. Så är regeln. Annars genererar de inte tillräckligt med pengar och får därmed rejäla kok stryk av sina hallickar, eller något värre, som ständigt står där bakom knutarna och håller koll på dem.
Så alla ni där ute som tror att en prostituerad som ler och lockar på dig gillar sitt jobb. Tänk om!
Alla ni där ute som överhuvudtaget tror att en prostituerad mår bra av sitt jobb. Think. Again. !!
Vi hängde en del i ett barncenter där barnen till de prostituerade fick vara under dagarna/kvällarna.
Jag och Karolina hade köpt med oss svenskt godis som vi gav dem! LYCKAN VAR TOTAL. För oss alla. :) I Indien finns inte godis av denna typ.
Här ovan vistades vi en del, på ett center för de prostituerades barn. Detta center har startat av engagerade själar (varav många är f.d. prostituerade) för att få bort de yngsta barnen från prostitutionen och bordellerna, åtminstone under tiden mamma "jobbar". Det är annars vanligt att ungarna får gömma sig under mammas säng och hålla för öronen för att kunna komma bort från verkligheterna (Ja, jag vet. Vidrigt). Och de är ständigt i riskzonen att själva bli våldtagna. Kvinnornas små ruckel till hem är så små att inget annat än en säng egentligen får plats, så barnen har ingenstans att ta vägen och det är ännu farligare för dem att släppas ut ensamma på gatorna!
Syftet med detta center är även att försöka förhindra att dessa barn börjar säljas när de når sisådär 8-års åldern. För om de fångas upp av någon hallick är det sedan helt omöjligt att få tillbaka dem. De genererar så mycket pengar att hallickarna slåss för sina liv om att få behålla dem i sina klor - poliser och socialarbetare har INGEN chans. Dessutom är de flesta poliser korrupta och själva involverade.
För verkligheten - I HELA VÄRLDEN och inte bara i U-länder utan även i Sverige - är så att sexköpare generellt helst vill ha så unga tjejer/killar som möjligt och är beredda att betala enorma summor för att få tag på minderåriga. Konkurransen om dessa barn är alltså stor och de är ständigt i fara att traffickeras/kidnappas/säljas från väldigt ung ålder. Mammorna har nästan ingen chans att skydda dem, eftersom de själva är utsatta. För att ha något så när skydd tvingas många av kvinnorna gifta sig med sina "kunder"/förövare för att då ägas av honom och på så vis skyddas mot andra.
Vi var själva och besökte en bordell och fick veta att en av tjejerna där bortrövats bara häromdagen, troligtvis mördad eller kidnappad för att säljas på annat ställe. Och när kvinnorna blir för gamla för att säljas tvingas de antingen att bli bordellmammor, som rekryterar nya tjejer, eller kastas ut på gatan, utan mat och husrum för sig och sina barn. Ungefär så går det till, med lite olika detaljversioner i livshistorierna.
Här sitter Karolina med en helt fantastisk kvinna som vi mötte i red light. Hon tyckte så mycket om oss och kallade oss för sina döttrar. (Hon vågade inte vara med på bild utan ville ha sitt ansikte dolt.)
Hon och hennes dotter ville så gärna kunna starta upp en affär för att försörja sig, men eftersom de inte har några pengar var det omöjligt för dem att kunna köpa in något att sälja. I vanliga fall brukar jag inte ge bort stora summor pengar hur som helst om jag inte vet att de kommer till god användning, eftersom jag anser att det som gynnar fattiga mest är empowerment, att hjälpa dem hjälpa sig själva och kunna ta sig ur sin situation, och inte att göra dem beroende av välgörenhet. Men detta var ett sådant tillfälle då pengarna verkligen skulle kunna förändra liv. Vi ville så gärna hjälpa dem bort från detta område. Så jag, K och S samlade ihop vad vi hade för att hjälpa dem kunna starta upp ett företag. Det var ett känslomässigt ögonblick när vi berättade detta för dem och S var tvungen att ta kort. :D Tårarna rullade utför kvinnans kinder...
Tacksamhet. Vad kan vara en bättre gåva än att få möta tacksamhet?
Detta blogginlägg blev så långt att jag måste fortsätta på ett nytt och berätta om bordellbesöken och vad som hände där...
India + traffic = madness
Trafiken i Indien gav mig konstant några extra hjärtslag varje sekund. Hjärtat satt i halsgropen, trots att jag svalde som en groda. Och jag är ändå inte speciellt åkrädd, måste jag förtydliga!
Egentligen finns det bara en regel som de håller sig till, indierna. Oftast. Och det är att köra på vänster sida! Sedan blir det ju att man "är tvungen" att köra i mottrafik ibland förstås. Detta hände oss flera gånger... Att vi körde helt på fel sida och direkt mot trafiken. Inga konstigheter alls! Det var bara att vara lite extra fokuserad, menade chaffören. Själva satt vi och knep ihop varenda öga, öra och tår vi hade och bara hoppades på det bästa.
Bredlast eller långlast? Jadå, inga problem. Varför använda varningsskyltar i onödan?
Nackstöd i bilarna tycktes, vad jag kunde se, vara tämligen sällsynta. Fungerande bilbälten likaså. Inte heller använde sig indierna av något särskilt uttänkt blinkerssystem när de skulla svänga. Istället bara svängde de och hoppades att resten skulle hinna uppfattade denna manöver. Möjligtvis skickade de ut en hand eller två genom bilfönstret och viftade och skrek omgivningen till förstånd, om det blev riktigt knökigt.
Ibland när vi skulle köra sent på kvällen fick vi rent av ställa in resorna, eftersom vägarna var för farliga att köra på då. Påstrukna eller onycktra bilförare var ingen ovanlighet när mörkret föll på. Likaså fanns det ingen som helst garanti för att man inte skulle möta en förare som var sjuk eller mer eller mindre blind. Vem höll koll på något sådant? Hur är det med körkort då? Nja... Det är ju förstås bra om du har. Men varför följa reglerna när ingen annan gör det?
Avståndsbedömningsförmågan är absolut fullständigt avgörande bland Indiens traffikanter, eftersom de använder sig av en körteknik med ytterst små marginaler vad gäller avstånden mellan varandras fordon. Och om du saknar en registreringsskyld är det bara att hänga upp en lapp och klottra dit dina bokstäver...
Det finns en hel del filmklipp på youtube som helt talar klarspråk vad gäller trafiksituationen i Indien. Människor som fått för sig att filma spektaklet. Jag känner igen allt. Förutom att jag minns det som om det var ännu värre än vad som syns på vissa av filmerna!
Själv kunde jag inte få till någon elegant filmning uppifrån, men däremot har jag filmat inifrån bilen och det ger kanske lite mer verklighetskänsla? Har i all hast slängt ihop en film åt er...
Sen besitter ju de indiska bussarna/lastbilarna/bilarna fantastiska tutor - med de allra skojigaste melodierna. Det kan man ju absolut inte neka till. De gav mig många livsförlängande skratt.
Något annat som också var skojigt och intressant att titta på var att studera indiernas byggteknik. De körde helt sonika på byggställningar av bamburör och några trappor upp dit, eller säkerhetslinor på de höga höjderna, var det inte frågan om. Det var bara att göra sig så graciös som möjligt och svinga sig upp och fram över höjderna.
Båtbygge!
(Hade ett supercoolt foto på en hög byggnad full av byggställningar i bamburör, men hittar inte fotot just nu.)
Kolkata - The forgotten city
Nu är det dags att göra ett nytt Indienblogginlägg. Jag lyckas inte riktigt komma så långt åt gången...
Indien. Kontrasternas land. Ett naket stackars barn vid sidan av överklasskvinnan.
Kolkata - perspektiv från den vänstra flygplansvingen!
De första 1,5 veckorna vistades vi alltså i Kolkata som är en av Indiens tre största städer. Den ligger i Indiens nordöstra del och klimatet här är både varmt (medeltemperaturen ligger väl runt 40°) och mycket fuktigt. Så fuktigt att det är direkt omöjligt att bära smink eller ens ha håret utsläppt - det klistras fast, som en varm oxtunga mot en frimärkssamling, mot nacken och huden. Sminket rinner av och man känner bara sig konstant allmänt ofräsch. Jag kan inte för mitt liv tänka mig att bo här längre än några dagar och då endast i studiesyftes skull. Sveriges kyliga klimat känns inte längre så illa alls.
Så här ser toaletterna i inden ut, när de är som renast. Om man har tur, är västerlänning och befinner sig på ett fint hotell eller i en lyxgalleria, kan man till och med hitta "riktiga" toaletter. Om man, liksom majoriteten av Indiens befolkning, har oturen att födas fattig är toaletterna i ens hem inte ens så här ljuvliga - då förvisas man direkt till skogssnåret när det trycker på. Då är det bara att snällt placera sin bakdel i en rishög och låta naturen har sin gång.
Som västerlänning är man högt respekterad. På vissa ställen behandlas man rent av som en prinsessa - sådär så man känner sig dum, fascinerad och berövad sitt privatliv på samma gång. Jag ska berätta om mitt första toalettbesök inne i en lyxrestaurang i Kolkata...
Jag hade slukat mitt eldigt kryddade "no-no-not-spicy-food"-mål (jag lärde mig så småningom att förvarna på restaurangerna om att jag hade en ytterst klen och känslig västerlänningsmage!) och kände att jag skulle passa på att göra det nödvändiga innan jag hamnade på en plats med indiska toaletter. När jag klev in i toalettrummet stod en välklädd man med röd kostym och guldfransar på axlarna där och hälsade mig välkommen. Han följer mig mot toalettbåsen och förklarar vilken av dem som är ledig och vilka som har de senaste teknikerna (dvs. kan spola - eller något sådant). Sedan låter han mig få vara i fred en stund och väntar lydigt vid ytterdörren tills nästa kund kliver in. Efter en stund ropar han och frågar om han kan erbjuda mig mer papper. Tackar som frågar, ropar jag, men jag klarar mig bra här. När jag kommer ut är han genast framme med tvålen i högsta hugg och papper för att torka mina händer. Hallå? Lägg av, liksom.
Men så var det. Så var det att vara västerlänning i ett fattigt land.
Ser ni vad de gör? De duschar sig i en slang som de hittat på gatan. Den ena gubben tvättar sina grytor och kläder, en annan tvålar in sig så mycket han bara orkar och den tredje doppar huvudet i vattenstrålen. Glädjande att se att de ändå på något vis kan få hygien att hålla ihop!
Typisk medelklasstuga i stadens utkant.
I Indien har alla balkonger (åtminstone de jag såg) heltäckande galler. Detta pga. så höga inbrottsrisker. Det blir ingen kopp balkongkaffe med fri utsikt över trädgården här inte...! Burfågel var ordet.
Kossorna har det bra. De har fri tillgång till stadens alla ruttnaste, "stinkaste" grönsaker.
Staden är smutsig. Alltså verkligen 150% smutsig från topp till tå och inget annat. Sådär så man skulle behöva skaka av all skit från den, slå den stenhårt mot balkongräcket, doppa den i sprit och allehanda starka rengöringsmedel, pula in den i tvättmaskinen och slutligen grilla den en stund för att döda eventuella kvarlevande bakterier. Kanske även sätta den i karantän i några månader. Sedan skulle man möjligtvis kunna gå på dess gator igen.
Jag skojar inte när jag säger att jag såg åtskilliga människor ligga och BADA i sopor. Sopor upp till armbågarna. Sådär så att de fick knuffa undan skiten för att kunna resa sig upp. Rakt på öppna gatan. Makalöst tragiskt. :/ Likaså var gaturännan tillgänglig för vilken bajsnödig person som helst och ungarna hade sina vanliga rutter mellan avträdet och sophögarna.
(Ursäkta för dassiga bilder, men dessa har fotats samtidigt som jag åker bil.)
Jag kände att jag fick särskilt stort hjärta för en man som tycktes ha sin boning och enda vistelseort under en liten gåbro. Situationen i sig var egentligen inte ovanlig, sådana människor såg vi hela tiden, men det jag reagerade på var att han aldrig tycktes röra sig ur fläcken. Vi åkte förbi honom många gånger (dessa kort är alltså tagna vid olika tillfällen, olika dagar, och jag har en mängd till likadana) och det enda som varierade var hans liggställning. Där låg han, dag ut och dag in, i en sophög och bara väntade.. på något... På bättre tider? Med håret drypande flåttigt och kroppen praktiskt taget rullad i skit. Jag önskar jag hade hunnit få kontakt med honom, men det gavs inget tillfälle till detta.
Gatusopare är ett yrke för de lägst stående i samhället. Daliter, ofta änkor eller ensamstående kvinnor.
Karolina köpte en luktskyddande näs- och munmask på apoteket och kallade denna stad för ”staden som Gud glömde”. Jag känner att jag någonstans kan förstå ungefär vad hon menar. Möjligtvis kan man uppskatta att åka hit för att shoppa in prylar för minimala priser eller - som jag - i rent studiesyfte, men annars skulle jag avråda varje människa från att sätta sin fot här. (Å andra sidan är det väl så att skiten och smutsen går att hitta i varje U-land världen över - så det är säkert inget nytt för er beresta människor. Som svensk är man allt bra bortskämd med städade gator.)
Anledningen till att vi åkte hit var som sagt för att asiens största bordellkvarter finns här. Jag kommer skriva mer om detta i ett nästa inlägg.
First day in India and a HOT welcoming
(Har inte fått bloggen att funka, så detta inlägget kommer försent.)
Asch, jag hann förstås inte blogga färdigt om bröllopet. Det får jag återgå till efter Indien... men nu...... Indienbloggning!!! :D
Här på kartan befinner vi oss nu!
(Låt mig presentera de tre resenärerna; S, Jag & K)
Jag sitter här i min (min? vi är 3 som sover i den) säng med min dator i knät. Det är morgon och klockan är cirkus 11.00 här, antagligen runt 7.00 i Swe. K och S sover fortfarande. Söta som små kottar. Jag ska snart bege mig ut på gatorna på upptäcksfärd. Ensam, eftersom K inte törs gå med mig och S är för trött.
Vi kom fram tidigt igår till Kolkata och möttes upp av S's moster, morbror, kusin och ja.. typ hela släkten. De räckte över oss varsin blombukett. Bara två av dem kunde engelska - S's morbror och hennes jämnåriga kusin.
S's släkt tillhör den övre medelklassen och har jämfört med de andra Indierna gott om pengar och är även mycket modernare än de andra. Det innebär att jag lugnt kunde ha på mig kjol och linne utan att de höjde på ögonbrynen. Det innebar också att vi - när vi anlände till deras lägenhet - hade tillgång till en vettig toalett med både toalettpapper, tvättställ, dusch och tvålar - samt god internetuppkoppling!! Dessutom har de en egen städerska och en kock som kommer över och gör mat enligt oss svenskars önskemål. Snacka om lyx.
Här sitter K med S's mostrar i soffan... En enormt komisk bild, med tanke på deras kroppsstorlekar. :D
Men resten av resan är mindre lyx. Gatorna ser ut som oändligt stora soptunnor. Trafiken är naturligtvis BRUTAL. Kossor, hundar, cyklar, bussar och springande människor samsas på gator små som drottninggatan i Sthlm. Alla springer kors och tvärs och lyckas på något mirakulärt vis ständigt missa att köra över varandra. Pappor och mammor kör sina skolbarn på motorcyklar helt utan hjälm eller annan säkerhetsannordning. Plötsligt flyger även en flatmoped förbi med två vinglande getter på, som förgäves försöker hålla balansen. Stackarna. Och där stod en ko mitt på vägen. Jaha.
Värmen är total och svettet rinner överallt och hos alla. Ungefär som väntat - och lite till. Första måltiden vi bjöds på i släktens hem var bröd med stark - STARK - potatisröra och söt - SÖÖÖÖT - bulle till. Alla känslor, smaker och lukter är liksom turboförstärkta här. Först tog jag och K varsina tuggor av potatisröran och höll på att storkna. Jag blev tvungen att så artigt jag kunde förklara att jag inte kunde äta mer för då skulle min mun brinna upp. De skrattade gott och matade mig istället med en bulle, så söt att öronen skrynklade sig på mig. Inte så mycket bättre.
Tacka vet jag mina 4 paket knäckebröd som jag i sista sekund pulat ner i min resväska. De lär jag knapra på resten av veckan. S moster frågade dock försiktigt om de ska skulle skippa chilin i maten hädanefter. Jag och K nickade intensivt och tacksamt.
Det sista intrycket som jag vill dela med mig av är gatuhundarna. Jag trodde de skulle vara hotfulla och avskräckande, så att man varken vågade eller ville hälsa på dem, men tvärt om... de ser så ledsna och ensamma ut att mitt hjärta knycklas ihop till en liten, liten ynklig pappersboll som bara vill springa fram och lyfta upp dem i min famn. Men det får man uppenbarligen inte göra pga. rabiesrisk, så istället får jag sitta här på en rännsten och viska till dem på avstånd. :'(
Bröllopsplanering 4. Sång av mina kusiner
Bröllopsplanering 3. Agnus Dei
Vi valde att ha ett preludium vid vårt bröllop, d.v.s. musik som spelas/sjungs medan gästerna finner sina platser i kyrkan. Vi ville ha något lugnt, vackert, avlägset, högtidligt, profant och som minner om renässansens glansdagar, så det fick det bli detta 1500-talsinspirerade verk... (Jag är ett big fan of kompositören Palestrina, men det krävdes en för stor kör för att få ihop något sådant så vi valde denna sång istället.)
Sången heter ursprungligen "Pie Jesu" och är skriven av Lloyd Webber, men eftersom texten inte passade vid ett bröllop skrev jag en ny text. Sången är naturligtvis på latin och musiken gruvsamt vacker!
:// Agnus dei, Jesu Christ
Qui tollis peccata mundi
Qui tollis peccata mundi ://
Factórem cæli et terræ,
Patrem omnipoténtem
:// Illúmina, custódi ://
Agnus dei, Jesu Christ
Qui tollis peccata mundi
Dimitte nobis debita nostra
:// Illúmina, custódi ://
Den framfördes av tre kusiner (varav en spelade orgel), min syster och far och deras röster ihop var en alldeles fantastisk förening som inte bara är i sann Renässans-anda (där man sjunger med en lätt, mjuk och klar teknik) utan även ger rysningar långt ut i fingertopparna. Tack för att vi fick äran att låna era ljuva röster denna dag!
Bröllopsplaner 2. Toccata Nuptiale
Toccata Nuptiale var det stycket jag skrev som ingångsmusik/ingångsmarsch till vårt bröllop. Inget fasligt avancerat, men kul att göra något eget. Stycket framfördes av en av mina kusiner och två av mina bröder.
Namnet är latinskt och betyder följande;
Toccata står för ett orgelstycke som är dynamiskt och innehåller många löpningar.
Nuptiale betyder (kort och koncist) "bröllop".
(Jag har gjort en film där man kan följa noterna samtidigt som musiken spelas. Ljudet är endast datagjort och EJ live. Noterna och musiken kan skilja sig något åt, eftersom jag har ändrat om på n en del sedan midifilen gjordes.)
Det är mycket att tänka på när man skriver orgelmusik - eller ingångsmusik för den delen. Mycket som jag har kvar att lära och som jag tabbar mig i gång på gång. Men det går framåt och jag känner att jag börjar lära mig hur jag ska rädda saker och ting. Det svåra är inte att känna om det är bra eller dåligt, det svåra är att veta HUR man ska göra det bra. Det finns flera ställen i stycket som jag inte alls är nöjd med och säkert kommer skriva om nån gång i framtiden när jag får tid. :)
En av de största problemen som jag kämpar med i denna fas är att inte får skriva saker och ting för svårt. Musikerna måste kunna spela det - och mer än det! - det måste även ligga på en så bekväm nivå att de får utrymme att göra musik av det. Samtidigt är det mycket man vill och gillar man elegant och avancerad musik så är det nästan oundvikligt att det blir åtminstone något svårspelat. Och till mitt försvar så är det ju också så att det krävs utbildade musiker för att musiken ska ha chans att komma till sin rätt. Så är det ju när man skriver musik.
Jag hade tillgång till många sådana duktiga och utbildade musiker under vårt bröllop. Det var enormt roligt! Och ändå stötte vi på problem. I detta fallet - med ingångsmusiken - var det största problemet att orgelns volym helt enkelt inte räckte till för det maffiga stycket som skulle framföras. Det fanns helt enkelt inte högre volymväxlar på åbäket, hur min kära och musikaliska kusin än vred och vände på det. Synthen i sin tur, som skulle understödja och bygga upp den volym som orgeln inte klarade bära, hade ett våldsamt reverb som grötade ihop alla toner till en enda röra... Vissa av ackorden i sluten kan man inte ens förstå vad det är för några toner. :( Men vad gör man??? Man ler och gör det bästa av situationen. :D Och så stoppar man in en trumpet som räddar och styr upp resten! Trumpeter har självklara, öppna och direkta toner. Tack lillebror!!
Jag är så imponerad över att de lyckades sätta alla de svåra löpningarna som återkommer mot mitten och slutet, samtidigt som pedalen skulle ta kromatiska nedgångar i åttondelar, mot sextondelar. Eller ja.. jag är imponerad över att de lyckades ta sig igenom stycket överhuvudtaget! :)
(Om någon är nyfiken finns live-spelningen här. Som sagt, ni får ursäkta synthljudet som smetar ihop allt.)
My dream wedding
Första Augusti gick det av stapeln. Bröllopet som jag planerat i 1,5 år.
Jag har fått in önskningar från olika håll om att skriva om alla bröllopsplanerna och eftersom tiden inte räckte till innan får jag göra det nu efter. :) Nu är det över - vilket känns både skönt och sorgligt... Varför gick det så fort?? :O (Och ändå höll festen på fram till 06.00-tiden på morgonen!)
(Detta inlägg är offentligt och innehåller ej intimare detaljer om bröllopet eller folket. Ett mer uttömmande och smaskigt innehåll kommer snart finnas som ett privat blogginlägg och det krävs lösenord för att komma åt den. Lösenordet får ni be mig om eller använda skallen och lista ut det.)
Bröllop gick i en något amerikanskromantisk stil, med touch av vintage och lantlighet. Detta var ett val vi gjorde i ett tidigt bröllopsplan-skede då det rimmar väl med brudparets mest innerliga och nostalgiska sidor.
Allt blev inte som vi hade tänkt oss eller som planerat, för i stressen blir det mycket som måste skippas/dras ner på eller som rent av glöms bort. (Jag glömde t.ex. använda mitt ybersnygga spetsparaply som jag köpt in enkom för att glida fram lite extra elegant på häst och vagnen! :O Vi glömde några ljusstakar och en massa ljus som skulle ställas ut på borden och vissa blomsterarrangemang stod glömda kvar i källaren när alla hade fått för bråttom i dekorationsplacerings-ruset. Likaså glömde jag - eller rent av struntade i - spetshandskarna som jag skulle haft på mig under dansen. Handskarna och även halsbandet. Samt många, många fler saker som gick lite utanför planen.) Det känns lite jobbigt att tänka på hur många saker som man inte hann göra fullt ut, men å andra sidan - när man måste välja mellan att stressa på bröllopsdagen eller bara njuta den oavsett vad, så måste man nog ändå ta sitt förnuft tillfånga och prioritera att vara glad och avslappnad. Släppa taget! Släppa kontrollen! Det viktigaste är inte att allt blir perfekt utan att man har en dunderhärlig fest fylld av skratt och glädjetårar!! :) Viktigt att komma ihåg. Och det tyckte jag nog att vi lyckades med iaf. Vi, våra familjer och fantastiska vänner. Både vädret, stämningen och underhållningen höll högre nivå än förväntat! Det tackar vi och bockar djupt för.
Här ovan går jag in med min far i kyrkan, enligt gammal tradition. Min brudklänning har jag designat själv och sytt upp hos sömmerska och alla brudnäbbarnas kläder har min mor sytt. Ett skojigt projekt som jag gladerligen kommer berätta mer om i ett senare blogginlägg!
Här åker vi häst och vagn till festlokalen. Hästen och vagnen är transporterade ända från Karlskrona. Musikern som spelar "Highland cathedral" på säckpipa är skotske David Adam. (Jag kommer skriva mer om denna musik i ett senare blogginlägg.)
Vi satsade på dessertbuffé med 8 olika rätter.
------------------------------------------
Nu kommer vi få kämpa för att jobba upp ekonomin igen, för efter detta kalaset är vi ganska panka. :P Men än är vi inte redo att glömma tillställningen. Istället ska jag djupt och noggrant gå igenom hela processen steg för steg i denna blogg. Hur gjorde vi bröllopstårtan? Blomsterarrangemangen? Musiken? Kläderna? Bakningen? Vem gjorde vad och hur räckte tiden till (svar; det gjorde den inte!)? Det ska ni få svar på - om nu någon av er sitter och kliar er i skallen över dessa frågor. (Jag själv gör det iaf!)
Vi har inte fått alla bilder än och har därför inte så mycket att lägga ut, men en kort genomgång ska vi ändå försöka få till...
Vigseln
Lite halvspontant sådär bestämde jag mig för att joina min älskade vän i sången. Sången skrev jag ungefär 1 vecka innan bröllopet för att jag önskade ha något i folkmusikstil som samtidigt hade en melodisk och harmonisk melodi. (Kommer blogginlägg om detta!)
Fantastiskt väder utanför kyrkan!!
Mingel!
Brudparet anländer till festlokalen...
Syskonbarn med brudpar i sikte.
Kusinbarn och ett glas lemonad.
En stor portion humor och underhållning bjöd festen och gästerna på!!
Stiliga herrar på rad. Här svingar vi kjolarna till 1700-talsbarock! (Film från detta kommer i senare blogginlägg)
Bröllopstårtan.
Om vi inte räknar med all förberedning detta kräver, i flera dagar och flera steg, så sattes tårtan ihop och dekorerades dagen före bröllopet, mellan kl. 19.00 och 23.00. Då var vi stressade må ni tro! Det blev inte ett lika bra resultat som övningsbakningen i april, men ett kul projekt som inte ska ångras. (Kommer ett blogginlägg om hur vi bakade denna tårta.)
Brudparets syskon sjunger och spexar medeltida musik.
Musiken under festen höll en hög nivå...
Kakor i överflöd.
Brudparet och den traditionella smaka-bröllopstårta-på-ett-så-bökigt-sätt-som-möjligt-ceremonin.
Trots att en del av dekorationen "fattades" blev det rätt så mysigt kan jag tycka. :)
(Jag försökte förjäves få tag på en sån här white wedding peacock, men den kunde bara hittas i USA och vägrade skäppas till lilla Sverige. :/)
Men återigen. Skönt att det är över! Nu kan jag se en film om kvällen om jag vill, jag kan ta promenader när helst solens strålar dyker fram och jag kan lägga tiden på saker som egentligen bara är meningslösa.
Skönt att ha den möjligheten! :D
Bröllop om en månad.
Jag längtar efter att blogga... Det finns så enormt mycket att skriva om som har hänt på sista tiden. Bara hela grejen med allt som ska hittas till bröllopet, de perfekta tärnklänningarna, de perfekta handskarna, brudparaply, tårtställning, tiara, musiker, lokal.... ja det är ett helt äventyr och varje liten pyttesak är ett megastort projekt.
Jag ser detta som mitt livsprojekt och har lagt ner gruvsamma mängder timmar på allt detta. I 1,5 år. Inte för att jag måste! Bara för att det är rysligt roligt. I snitt denna vår har jag lagt 6 h om dagen på bröllopsplanering (då är förstås musikkomponering en stor del av detta, som är en enormt tidsödslande syssla). I höstas låg jag lägre med bara ca. 4 h om dagen. Därutöver har jag ju hela tiden haft jobb och studier att sköta. Därför prioriterar jag medvetet bort bloggen. Så får det bli. Det gäller att vara superfokuserad så att man inte spiller någon tid. Jag gör scheman för varje dag. Exakt. Även den tid jag lägger på att äta eller prata i telefon dokumenteras. Sen skapar jag diagram och jämför de olika månaderna hur det ser ut.. vad jag lägger tid på och om det är något jag kan effektivisera. Det är det alltid. Mina svagheter/tidstjuvar är t.ex. chatt/telefon och läsa om hundar som jag kan sitta och göra i timmar. Hehe...
Efter bröllopet är jag ledig i nästan 1 vecka och jag kommer blogga igen hela detta året då... :P Det kommer bli mängder av inlägg... Haha.
Det är också svårt att berätta nått om bröllopet nu innan, eftersom mycket är hemligt. Men det finns mycket kul att berätta... Bara det att hitta rätt tiara har varit ett helt projekt. (Varning för spoilers!) Jag vill ha en tiara i silver och cremefärgade sötvattenpärlor och den måste vara väldigt elegant och konstnärligt utformat. Det är svårt att få tag på. Jag vill dessutom att tiaran ska vara lite högre än normalt. De flesta tiaror ligger i snitt på 3,5 cm höga och jag vill ha en som har en höjd på mellan 4,5-5,5 cm. Det har varit svårt att hitta detta, men nu bara häromdagen fick jag tag på den i Italien. Min drömtiara. Jag är så glad!!
Ja, jag ska visa bilder på allt sen efter bröllopet...
Paus...
Ja, som ni har märkt har jag i princip hållit mig borta från bloggen sedan i somras. Detta pga. bröllopsplanerna som tar mycket tid... Hade hoppats att jag kunde blogga om dessa planer, men det hinns helt enkelt inte. Men jag kommer lägga ut en hel massa intressant.. EFTER bröllopet ist. ;P
How to survive in the most coldest places in the world
Vill bara tipsa om en otroligt intressant dokumentär - om man är intresserad av udda platser i världen, tuffa klimat och polarhundar.
Att rädda hemlösa djur i andra länder
Sånt här blir man ju helt varm i magen av. Och gråtig. (Jag gråter floder rakt igenom varje filmklipp... :D)
Gospel och fullklang på G
Det här med att sjunga gospel - kräver inte bara att man står ut med att vara brutalt tjatig och sjunga samma fraser 10543543 gånger, utan även att man har en bröstklang som spänner sig över sisådär 3 oktavers omfång och som står ut att nötas på samma höga ton i några evigheter. :P Här är ett skönt gäng mitt uppe i ett jam.
Ni får ursäkta våra slitna stämband!
Bröllopsplaner 1. Jakten på brudklänning
Jag har säkert gått igenom ett 20 000-tal brudklänningsbilder vid det här laget. Men min drömklänning verkar inte existera.
Dock finns det många rysligt vackra skapelser därute som alla på sätt och vis kan sägas är en kombination av min dröm. Några av dessa klänningar kan hittas hos detta exklusiva märke:
PRONOVIAS
i Barcelona
Jag älskar det lätta, luftiga, asymetriska fluffet...
Att hälsa på en mördare
Häromdagen tillbringade jag dagen på ett s.k. paragraf 12-hem. Men inte vilket som helst utan ett av Sveriges absolut farligaste. Hit kommer ungdomar som är dömda till sluten tvångsvård pga. att de begått grova brott, som i vuxen ålder skulle förtjänat många års straff.
Mördare, pedofiler, gruppvåldtäktsmän, rånare och övriga lagöverträdare. De som inget annat hem i hela Sverige klarar av att vårda. De som är för farliga. De som har gjort för mycket för att någon ska våga eller orka hjälpa dem.
15 - 18 (21) år gamla. Medelåldern 16-17. Är det inte sorgligt?
Jag fick tillfälle att möta personalen och samtala kring deras arbete, men även få en snabb skymt av några av killarna. De satt i matsalen när vi var på väg ut ur huvudbyggnaden. Drack lite kaffe och kikade på oss med stora nyfikna ögon när vi gick förbi utanför fönstrena.
"Nu tror jag att det är några grabbar som är nyfikna på att få hälsa på er!" Svarade den personal som jag och min socionomkollega gick med. Vi följde med honom in i matsalen (och jag registrerade i hast var jag kunde se eventuella flyktvägar och självförsvarsdugliga tillhyggen. Fanns dock inte så mycket mer än soppslevar och vattenkokare inom räckhåll). Egentligen brukade man inte få träffa dem såhär, men han gjorde ett undantag för att det just var - som han uttryckte - "hans killar" (de han jobbade med och hade lite mer koll på) som satt i matsalen.
De hade varken tatueringar från tårna upp till öronen, knogjärn eller rakade huvuden. Åtminstone inte de vi träffade. Tvärt om satt de där på rad som några rara "små" nallar. Alla utom den minsta, ljushåriga killen - som hade på sig en grå dräkt - hade till och med helt vanliga kläder på sig. T-shirt och jeans typ. De verkade lite blyga... tittade ner i golvet och gömde sig bakom sina kaffekoppar. Sneglade på oss. Den ena av dem reste sig och de andra följde efter. De gick fram och tog i hand. Mötte våra blickar. Hälsade artigt med sina namn och bockade lite lätt med huvudena. Deras beteende överraskade mig.
Vi pratade en kort stund, mest med personalen. Killarna iakttog oss under tystnad. (Satt antagligen och överlade med sig själva om de skulle tycka om oss eller ej.) Men när vi gick ut ur matsalen ville de inte släppa oss med blicken och det tog inte en lång stund förrän två av dem smög efter ut i korridoren. De ville prata mer.
"Varför är ni här?" Undrade den kaxigare och större av dem. "Hur länge ska ni vara här? Var bor ni? Vad kommer ni ifrån?" Vi stod där och försökte värja oss mot alla frågor som han pepprade oss med. (Huvudsakligen ett väldigt trevligt samtal!) Den andra killen stod helt tyst. Gömde sig lite bakom den pratsamma. Blyg och tyst, men med ett förtjust leende från öra till öra. Ögonen var isblå och håret lite ostyrigt blont. Kanske 16 år?
Personalen/vakterna lät dem hållas en stund. De var tre stycken och stod på varsin sida om grabbarna. Vaksamma och iakttagande varje rörelse. Stabilt, tänkte jag. En av dem höll tummen redo på larmknappen vid sitt bälte. Mindre stabilt. Jag lade märke till det och undrade i några korta sekunder varför. Killarna uppträdde inte det minsta hotfullt. Särskillt inte den blonda.
"Kom nu ****, vi ska gå tillbaka in!" Sa den ena personalen. Grabbarna protesterade. "Varför? Vi chillar ju bara lite!?"
"Vi ska ändå gå nu." Sa jag hastigt. "Ha det så bra hörrni och lycka till med allt!"
"Kommer ni tillbaka igen?" Frågade den kaxiga med pillemarisk blick och lade huvudet på sned. Den blonda sa fortfarande inget, men släppte mig inte en sekund med blicken.
"Kommer ni tillbaka igen?" Frågade den kaxiga med pillemarisk blick och lade huvudet på sned. Den blonda sa fortfarande inget, men släppte mig inte en sekund med blicken.
"Kanske det, kanske.. Vem vet?" Svarade jag muntert. "Hejdå!"
Vi fick senare veta att de som hade särskilda dräkter på sig var de som klassades som farligast. Trots mjukt blont hår och himmelsblå ögon...
(Vissa detaljer är fingerade och bilderna endast montage - dvs. har inget med historien att göra.)
Inte alls rädd för ormar
Dessa personer är inte... hehe...
Jakten på kyrka
Hittills har 6 kyrkor bokats. För att vi inte kan bestämma oss. :P Hittade en kyrkoruin som vi tycker var kanonhäftig. Tänk så romantiskt med ett utomhusbröllop i denna?
(Ruinen finns norr om Västervik.)
Dagen innan tenta
Jag sitter här och finslipar på det sista. Dagen innan stortentan. Visst är det väl ändå då man ska ta paus i plugget och blogga? ;)
Man blir lite trött över alla lagar hit och dit. Och förklaringen läraren gav på en av övningsuppgifterna är rena rama huvudklyveriet. (Frågan var det inte så mycket konstigheter med, men svaret är lite bubbligt.)
En sån där förklaringsharang som gör att ögonen går i kors och rullar runt 180° för att fastna i bakhuvudet. Speciellt när man är trött för att man pluggat sent dagen innan. Suck. Kan någon reda ut denna förklaring åt mig, så kan jag få gå och sova?
"Uppgift:
Aram har tagits in på ett SiS hem enligt 4 § LVM. På förslag från socialnämnden så motiverar man på hemmet Aram till att genomgå en psykologutredning som genomförs av hemmets egen psykolog. Efter utredningen informeras Aram om resultatet och att utredningen nu skall delges socialnämnden enligt det samtycke Aram tidigare givit. Aram vill absolut inte detta och säger därför nej, nej, nej.
Kan och skall hemmet underrätta nämnden om utredningens resultat i pappersform? Motivera och ange lagrum!
Svar:
Aram finns på ett SIS-hem enligt beslut 4 § LVM och detta innebär att alla beslut är hemmets 22 § LVM. samråd skall fortlöpande ske med aktuell socialnämnd enligt 26 § LVM.
Varför görs utredningen? Det verkar som om det är socialnämnden som vill ha den utförd men den har utförts av SIS- anställd. Men SiS och socialnämnden är olika myndigheter och primär sekretess gäller 8:1 OSL och sekretess enligt 26:1 OSL. SiS- hemmet ligger inom socialtjänsten så 25 kap OSL kan inte användas .För hemmet gäller att 1 § LVM skall tillämpas och detta innebär att Arams samtycke skall vara lämnat frivilligt, vilket kan diskuteras, oavsett kan han alltid återkalla det i denna situation. Om vården inte krävde utredningen för vården kan inte 10:2 OSL tillämpas. Hemmet har ingen utredningsskyldighet gentemot socialnämnden och 10:27 eller 10:21 OSL är inte heller tillämpliga. Så socialnämnden får överklaga SiS hemmets beslut enligt 6:8 OSL till KamR. Skulle SiS hemmet lämna ut , så finns ingen överklagbarhet 6:7 OSL."
Schizophrenia
Tänkte ta en paus i plugget... Se nått kul litet filmklipp på youtube som inte kräver så mycket tankeverksamhet. Typ Kalle Anka eller något. :P Snöade istället in mig på psykiatriska dokumentärer. Typiskt mig...
Hittade detta filmklippet som jag måste dela med mig av. Det är inte bara "roligt" utan dessutom rysligt intressant. Man får följa med i olika samtal med patienter som lider av schizofreni och andra mentala illusioner.
Eller ett annat intressant ämne... Multiple personality disorder/Dissociativ identitetsstörning.
Här under är en film där man får följa personer med denna personlighetsstörning och se hur man försöker "bota" dem. Gammal film men ändå sevärd för den som är intresserad av samma ämnen som jag. Tung förstås. Mentalt.
Så hur ser dessa personers bakgrunder ut? Föga förvånande och enormt tragiskt; sexuella övergrepp, trafficking, satanistisk tortyr, psykisk och fysiskt våld och liknande groteska upplevelser...
Mac vs. Windows
Det har varit en ständig kamp sedan vårt första möte - jag och min prins; mac eller windows? Vilket ska man ha?
Jag tillhör det tröga släktet som kämpat för forntidens datorvärld där finesser som vga- och rj45-uttag på en laptop var en självklarhet. Där man kunde installera både Sibelius och Age of Empire, utan att använda virtuell windowsmaskin, när kreativiteten eller krigslusten föll på. Här på Mac blir allt plötsligt så omständigt. (Styrplatta med två fingrar istället för ett? Kom igen!?) Allt utom virusen. Virusen hävdar Daniel bestämt är ett windowsproblem...
...och nu ett minne blott. Nu är dagen här då jag officiellt konverterar till Mac! Idag kom världens bästa fästman hem med denna dunderpresent! :D
http://www.apple.com/se/macbook-pro/features-retina/
Min kusin Louises bröllop
Inlägget är lösenordsskyddat och finns på denna länk: http://christaajrisprivatprivat.blogg.se/2014/october/louise-och-augusts-brollop.html
Förvaltningslagen
Usch... jag orkar inte mer. Nu börjar ögonen gå i kors. Och ändå har jag 30 sidor av denna trööööögflytande text kvar att läsa innan jag kan få ta godnatt.
*fortsätter läsa*
Överprövning av beslut- laglighetsprövning
10 kap 1 § kommunallag (1991:900), KL
Varje medlem av en kommun eller ett landsting har rätt att få lagligheten av kommunens eller landstingets beslut prövad genom att överklaga dem hos förvaltningsrätten.
Varje medlem av en kommun eller ett landsting har rätt att få lagligheten av kommunens eller landstingets beslut prövad genom att överklaga dem hos förvaltningsrätten.
10 kap. 8 § KL- Grunder för laglighetsprövningen
Ett överklagat beslut skall upphävas, om
1.det inte har tillkommit i laga ordning,
2.beslutet hänför sig till något som inte är en angelägenhet för kommunen eller landstinget,
3.det organ som har fattat beslutet har överskridit sina befogenheter, eller
4.beslutet strider mot lag eller annan författning.
Ett överklagat beslut skall upphävas, om
1.det inte har tillkommit i laga ordning,
2.beslutet hänför sig till något som inte är en angelägenhet för kommunen eller landstinget,
3.det organ som har fattat beslutet har överskridit sina befogenheter, eller
4.beslutet strider mot lag eller annan författning.
,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,bla bla bla bla bla.............................................
Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz......................
